Okej, spetsa öronen nu för detta är en av de bästa skivorna du aldrig har hört, och om det är en platta som Rebellängeln Tipsar verkligen borde puscha såhär i mörka november så är det denna. ”Sojourn” från 2017 startar med mörkt gitarrplock, väl i linje med årstiden och med en försmak av vad som komma skall. Det luktar KATATONIA, NOVEMBERS DOOM, OCTOBER TIDE, DECEMBRE NOIR – men har ett alldeles eget vemod. OMNENT är från Florida, USA, men man skulle kunna placera dem i Finland, det är lite samma sorgsenhet över det hela, speciellt i ett spår som Unveiled. Det är saktmodig doom med en sorgsen ensam gitarrslinga, förtvivlad men passande growl och sakta sluggande spel som en klocka som sakta räknar ner till… döden? Slutet?
Fantastiskt bra, speciellt som det bryts av ruffiga riff med lite dubbeltramp på kaggarna då och då, och det är också anledningen till att undertecknad upptäckte skivan. Andra spåret heter Deceit är är rent guld. Så pass att det blev valet på Hårdrockskväll 2019 i kategorin ”fläskigt”, och visst – redan då var det bestämt att den här skivan skulle hamna som Tips – det är bara lite oväntat att det skulle dröja så länge. Men vad säger man? Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och sannolikt till passande mörka november?
Skivan består totalt av 7 spår, där titellåten återkommer två gånger. Sojourn Pt II är inget annat än OPETH anno 1999/2003 med ”Still Life” och ”Damnation”, men det är inte därför du ska kolla in den här plattan. Det istället de lite längre och dödsigare låtarna. Nämnda Deceit, men även The Furtive Longing och relativt drivna A Bitter Ending är faktiskt smått fantastiska. In alles är detta en skiva som borde slagit stort om det fanns någon rättvisa, och att tänka sig attdetta är debutplattan – och hittills enda fullängdaren – från SOMNENT är smått osannolikt. Det är en fin produktion, men kanske står svaret att finna i bandets sammansättning?
Detta är nämligen resultatet av en enda man. Giovanni A Vigliotti står listad som ensam framförare av samtliga instrument och vokala insatser, och trots världens märkliga tillstånd där band har svårt/omöjligt att turnera kan man tänka sig att detta är omöjligt att framföra ochh saluföra som ensam person?
Oavsett. Detta är höstens och novembers soundtrack, p.å ett sätt som flyttar in och vägrar lämna dig om du ger det några varv. Oerhört bra platta!
Du har gett mig riktigt bra tips igenom åren som sagt
Så jag vill tipsa dig om 2 riktigt mörka skivor som jag tror att du kommer att gilla
Morte Macabre – Symphonic Holocaust
Landberk – Riktigt Äkta