Anekdoten om nycklarna och hisschaktet

Vi känner väl varandra ganska bra nu?
Under ett skaplig tid har vi hängt, sådär lagom nära varandra. Ni har sett bilder på min arbetsplats, mitt hem och fått ta del av alla möjliga och omöjliga tankar. Hängde du med på förra bloggen så har har varit med när vi betat av bilolyckor, sjukdomar och skivförälskelser, så det är väl dags för anekdoten om nycklarna nu.

En sann historia som utspelar sig ett knippe år tillbaka i tiden och som därför borde vara preskriberad. Historien som börjar med ett rekordförsök på detta ställe:

Kelly’s Bar i Stockholm. Öl 19 kr, shots 19 kr.
Ett klientel som enbart består av rockers.

Bra ställe, och ett ställe där det är ganska lätt hänt att man rullar ut istället för att gå.
Den aktuella sommarkvällen – jag har för mig att det var mot slutet av sommaren, kanske juli eller augusti eller så – hade jag och mina två vänner R och N försökt att slå rekord.
Alltså, hur många rundor kan man knäcka när alla är med på tåget.
Det gällande rekordet var 10+8, och det är en utmaning att försöka besegra.
Just den kvällen misslyckades vi, trots ett kilometerlångt kvitto.
Må så vara.
Den här historien handlar inte om det.
Den handlar om det som hände sen.
Taxi hemåt, och jag delade bulle med R. Släppte av honom halvvägs och åker vidare till min dåvarande lägenhet i Solna. Betalar och stapplar in genom porten.
Står i hissen och inser hur jävla smart jag var som la en Cola i kylen innan jag gick ut för kvällen.
Mmmmmmm… vad det ska bli helt underbart gott.
Hissen stannar.
Jag tar upp nycklarna till dörren och ska kliva ut när hissdörrarna öppnas.
Just då tappar jag nycklarna, och det vill sig inte bättre än att det sker precis i steget… precis framför min fot, så jag sparkar nyckelknippan framåt.
Den glider retfullt sakta över hissgolvet, och… rasslar ner i den lilla springan mellan hissen och våningsplanet.
Gapande hör jag hur det kraschar hela vägen ner i hisschaktet.
Inte bra.

Men, det är väl inte så farligt, tänker jag. Det är sommar, jag är rund under fötterna och beväpnad med mobiltelefon. Här ska ringas! Först ut – min bror, som på den tiden bodde i stan och hade en extranyckel.
Inget svar. SMS skickas, sen ringer jag med den utelåstes tålamod direkt igen.
Fortfarande inget svar.
Det ska så småningom visa sig att brorsan – som varit på dejt med sin blivande sambo – hade mer än 40 missade samtal och 20 SMS från undertecknad, men låt oss ändå ta en sak i taget.
Jag ger mig ju nämligen inte.
Jag kan ju slagga hos R eller N!
Ring.
Riiiiiiing.
Riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing.
Inget svar. Hos någon av dem.Varken på mobiltelefon eller hemnummer.
Rekordförsök på Kelly’s är inte bra när det gäller att vakna av en ringande telefon, och R har i efterhand sagt att han undrade lite varför han vaknade med en telefonlur i vardera handen.
Hmm…
Vid det här laget är det inte roligt längre.
Klockan går, alkoholen börjar snabbt tappa sin effekt och mängden alternativ är på väg att ta slut.
Efter någon timme av att inte få svar börjar jag noja mig för att batteriet på telefonen ska ta slut, och beslutar mig för att ringa mina nya bästa vänner – nummerupplysningen.
De hjälper mig med numret till jourhavande låssmeder.
Nu blir det nog bra, tänker jag, och slår numret till den första på listan.
”…hallå, jag har låst mig ute…” säger jag ganska högt för att försöka överrösta sorlet som är i bakgrunden när en man svarar. Han gapskrattar i mitt öra och skriker sen ”det skiter jag i, jag är på krogen” innan han lägger på.
Inte bra.
Nästa på listan!

Där får jag svar, och han lovar att komma för att hjälpa mig.
Det tar en halvtimme eller så, sen kommer en snubbe på motorcykel. Jag sitter nu ute och väntar, i rabatten. Vid det här laget tycker jag mycket synd om mig själv.
Nå, nu ska ju allt bli bra!
Låssmeden kör ner hissen till bottenplan, tar fram en lampa och ett metspö, typ, med magnet på. Sen försöker han fiska upp nyckelknippan.
Det går sådär.
Eller, rättare sagt, det går inte alls.
En timme senare (tålmodig gubbe!) ger han upp. Det nappar inte.
Nu står vi och kollar på min ytterdörr. Den är en säkerhetsdörr. Av stål. Med dubbla lås.

”Jo… vi kan öppna den här, men inte genom att borra låsen eller så. Vi måste såga (!) ut dem i så fall. Det kommer ta två-tre timmar och låta som helvetet på jorden i det här trapphuset, så det är egentligen inget jag rekommenderar. Eftersom du dessutom blir utan dörr då så är det nog bäst att du försöker klara natten på annat sätt och få tag i en nyckel imorgon”.

Säger du det?
Helvetet på jorden?
Jo, men det låter ju inte lockande.
Okej, vid det här laget vet mina stackars hjärnceller inte vad de ska ta sig till. För mycket alkohol, för mycket motgångar på en gång, så den enda tanke jag kan få fram är att… ”jo, men jag har dejtat en tjej två gånger, jag kanske kan ringa dit och få sova där”.
Skitsmart.
Inte.

Men, av någon anledning svarar hon (ja, folk som inte är packade kanske gör det om det ringer mitt i natten?), och av någon ÄNNU konstigare anledning säger hon att jag kan få komma dit och slagga på hennes soffa. Sjysst, tänker jag, vi känner ju knappt varandra alls!
Låssmeden tycker vid det här laget rätt synd om mig också, och ger mig skjuts på sin motorcykel dit. Rubbad natt, det här – och the worst is yet to come.

Jag vaknar nämligen klockan 8 (efter kanske 3 timmars koma på en för liten soffa) av att denna tjej nu fattat att det inte var så smart att släppa in undertecknad för att snarka på soffan. ”Upp, jag måste åka och jobba”.

Bara att bege sig ut alltså. Den söndagen ska jag komma att spendera i Solna Centrum, och till saken hör då att eftersom jag ville vara en tuff rocker när jag var på Kelly’s så var jag förstås iklädd hårdrockstischa och nitar. Såna här.

Där är jag.
Går runt och får småbarnsföräldrar att gå omvägar, de lokala alkisarna att titta på mig som en utstött och i ständig kamp om sittplatserna.
Som Timbuktu skulle sagt – The Båtten Is Nådd.
Vid femtiden på eftermiddagen har jag upprättat kontakt med min bror och fått tag i nycklarna.
Colan är fortfarande kall.
Sängen är skön.
På måndag morgon har jag genomfört reboot och insett att jag har arbetsnycklarna i hisschaktet.
Nu ringer jag hissbolaget, för det här går ju inte.
Det tar dem 30 minuter att komma på plats, öppna schaktet och plocka ur nycklarna.
Det visar sig också att de har dygnet runt-jour.
Till halva priset mot låssmeden.

Nästa gång mina nycklar försvinner ska jag ringa direkt till dem.
Om jag nu inte varit på rekordförsök på Kelly’s. Då vet man aldrig vad som kan hända…

2 reaktioner på ”Anekdoten om nycklarna och hisschaktet”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.