Recension: PALLBEARER ”Forgotten Days”

Åååhhh… jag älskar att PALLBEARER är lite svåra igen, och att det valde att gå det mindre kommersiellt gångbara spåret efter förra bländade given ”Heartless” och istället sökt sig till mörkare och ruffigare utkanter i sin heavymetal-anstrukna doom. Mer ”Sorrow And Extinction” än exempelvis nya SPIRIT ADRIFT, om ett sådant uttryck tillåts. Min kärlek kommer sig dessutom mindre av hur musiken egentligen lyfter och tas emot – det ska erkännas att just ”Heartless” är en skiva som verkligen fått fäste i mina öron, och nog fortsatt får gälla som bandets genomgående starkaste album – och mer av att det här är underbart motvals.

Det är motsatsen till inställsamt, och istället för att att göra en lättillgänglig skiva och bli allmängods så får vi som gillar det här bandet behålla det för oss själva en liten stund till. Att de kommer att slå stort och bli en världsakt råder det inget tvivel om, men just nu känns det här som om METALLICA hade tagit ett kliv bakåt mot ”…And Justice For All” efter sin svarta platta istället för att släppa något än mer kommersiellt. Om den liknelsen makes sense.

Nåväl, själva plattan då. Den inleds starkt med titelspåret som är blytungt och har en text som verkligen griper tag i lyssnare, och följer sedan upp med Riverbed som ställer sig mitt mellan det lättlyssnade moderna PALLBEARER och dess rötter på ett fint sätt. Det är en av skivans starkaste spår, i mitt tycke. Stasis är relativt kort och rapp, och sedan får vi Silver Wings: dryga 12 minuter där bandet släpper lös sin skönt släpiga doom. Nostalgi, men med en ny låt helt enkelt! Andra halvan av plattan bjuder på genomgående starka låtar: The Quicksand Of Existing, Rite Of Passage, Vengeance & Ruination samt avslutande Caledonia är alla kraftfulla och bra. Brett Campbell sång sitter som en smäck och tillsammans med Devin Holt (gitarr) och Jospeh Rowland (bas) levererar man stundtals vibrerande tunga gitarrväggar. Mark Lierly (trummor) lyckas dessutom leverera en hel del sväng i sitt spel fast vi snackar doom, en prestation får man säga.

I korthet: den här skivan låter rätt mycket som den ser ut. Det är helt enkelt dystert och ganska sorgligt – men vackert. Jag kan inte sluta lyssna.
PALLBEARER ”Forgotten Days” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

2 reaktioner på ”Recension: PALLBEARER ”Forgotten Days””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.