Jag bara njuter när den här skivan drar igång. Ett långsamt stigande av volym och intensitet sparkar igång skivan med en av tre (!) titellåtar, och innan man har lyssnat igenom tre minuter av Proponent For Sentience I – The Conception så har man fått keyboards, drömska slingor, malande riff som känns som om ACCEPTs elaka storebror och sen kastat sig ut i fullfjädrad teknisk dödsmetall.
Självklart är det lite samma sak som när vi drar igång en ny säsong av Rebellängeln Tipsar, och visst är det delvis därför som den här plattan är vald just för det ändamålet. Men det finns fler anledningar, exempelvis att det faktiskt inte är speciellt ofta vi har teknisk döds i fokus i den här serien, att det här snyggt producerat så att man faktiskt kan hänga med i alla vindlingar och att man tagit hjälp av Björn ”Speed” Strid (SOILWORK och THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA) för att stänga butiken i slutet av plattan, då man avslutar med Proponent For Sentience III – The Extermination. Dessutom är det såklart att det faktiskt är närapå proppfullt med riktigt bra låtar på plattan, något som förstås alltid är ett grundkriterie för att en skiva ska få sin plats i solen i den här serien.
ALLEGAEON är från USA. Denver-trakten i Colorado för att vara exakt, och på den här plattan (nummer 4 i ordningen, utgiven 2016) består bandet av Greg Burgess och Michael Stancel på gitarr, Riley McShane på sång, Corey Archuleta på bas och Brandon Park på trummor, men läser man på Metal Archives så ser det ut som om de bytt basist efter att plattan släppts, och att Burgess är den ende som varit med sedan bandet grundades. Om sånt spelar roll? Gemensamt är oavsett att bandet alltid har haft en lyrik och tema som belyser ämnen som filosofi och vetenskap, och här får man låttitlar som All Hail Science, From Nothing, Grey Matter Mechanics – Apassionata Ex Machinea. Inte alldeles enkelt att tungvricka sig igenom alltid, men gosse vilka låtar en del av de här är.
Allra bäst?
Of Mind And Matrix, Terrathaw And The Quake samt tidigare nämnda Proponent For Sentience III – The Extinction. Den sistnämndas refräng… wow. Lite ståpäls på den, antagligen för att det är enkel rensång som närmast känns som power metal i sammanhanget. Att kastas från teknisk briljans, med en verkanshöjd på spelskickligheten som gör att örat vill följa en musiker i taget till att få en enkel, tilltalande melodisk brygga och refräng använder sig verkligen av styrkan med kontraster.
”Proponent For Sentience” är riktigt lång. Ska du ge dig på den så förbered dig på att den kommer kräva din uppmärksamhet, men gör det med vetskapen om att det aldrig är tråkigt, och att det är klart värt det.
Rebellängeln Tipsar är igång. Höstsäsongen 2020 är igång på riktigt, med förra veckans okända pärla och detta dödsmeck som startskott!