Rebellängeln Tipsar: FRANZ FERDINAND ”S/t”

Jag kan nog inte ens gissa hur många gånger jag stått framför skivhyllan hemma och petat runt. Dragit ut skivor, vägt dem i handen, bläddrat lite i medföljande booklet, funderat och kanske ställt tillbaka eller tagit med mig för att lyssna på och kanske skriva om. 
Inte sällan rör sig tankarna runt det där med Tipset. Är det här en skiva som lämpar sig för Tipset?
Den här plattan – FRANZ FERDINANDs självbetitlade från 2004 – har varit in och ut ett par gånger under årens lopp, och nästan alltid har jag petat tillbaka den av två anledningar. Den ena är att detta visserligen är rock, men att det är en rock som är rätt mjuk och har känts på gränsen till vad som kan passa in på bloggen och tipsen. Den andra är att jag fått för mig att det är en superkänd platta som alla och några till redan har koll på.

Men så en dag så drog jag helt enkelt med mig skivan istället för att peta tillbaka den, och det inte bara för att lyssna – även för att skriva om.
De två tidigare argumenten för att inte lyfta fram skivan som ett Tips håller nämligen inte i längden då det efter dessa tveksamheter om rockens hårdhet har levererats än softare Tips, och det dessutom visat sig i en del försiktiga förfrågningar att det faktiskt inte alls är så många i min bekantskapskrets som har koll på skivan. Kanske beror det på att den är just en aning utanför den normala bandbredden till vilken många rockers lyssnar, eller för att den ju nu har över tio år på nacken, men en sak är säker: skivan är alldeles för bra för att den ska gå folk förbi.
Därav denna text.
Och visst har du hört hitsingeln Take Me Out, det är en sån där vansinnigt bra rocklåt som låter så brittisk att det är nästan löjligt (även om bandet faktiskt är skottar), det tror jag nog, men visste du att resten av skivan faktiskt håller nästan samma klass?

Det finns kanske inga fler lika givna singlar kan jag tycka (med möjligt undantag för Tell Her Tonight, och det skriver jag trots att man prånglade ut även Darts Of Pleasure, The Dark Of The Matinée och Michael som singlar), men det finns själ. FRANZ FERDINAND (Alexander Kapranos på sång och gitarr, Nicholas McCarthy på gitarr, Paul Thomson på trummor och Robert Hardy på bas) spelade in skivan i Sverige, närmare bestämt Gula Studion i Malmö med Tore Johansson som producent. (det hade, på tal om ingenting, varit tuffare om det var Tore Stjerna som producerat i Necromorbus – det hade liksom gett antingen en helt annan klang till den här plattan eller ett kraftigt hål i cred-västen på den black/death-metal studion…) och det märks att det är en debutskiva.
Man spretar hejvilt, trots att det är en rätt påkostad produktion som det märks att man satsat på. Att FRANZ FERDINAND var up and coming (efterföljaren ”You Could Have It So Much Better” måste ha sålt drivor).
Men jag gillar det.
Man lägger in lite RAMONES-riv, lite MADNESS-känsla och lite sväng, blandar runt och skapar… en indie-rock-platta som det är närapå omöjligt att inte falla för.
Spela enkla Cheating On You efter den lite komplexare och läckra Take Me Out, och följ sedan upp med 40′ så förstår du vad jag menar.
Det är som om inga regler egentligen gäller.
Och sånt gillar man ju!

Det kanske var på tiden att jag inte knuffade tillbaka FRANZ FERDINAND i skivhyllan, och dessutom är detta en av de äldsta texterna som legat i Rebellängelns lager för tips sedan januari 2016 (!) så kanske förtjänar lite tid i solen?
Lyssna själv!

1 reaktion på ”Rebellängeln Tipsar: FRANZ FERDINAND ”S/t””

  1. Jo den här köpte jag ju när den kom och även samtliga singlar på 12-tumsvinyl. Otroligt bra då, inte riktigt lika bra idag och extremt färgat av sin samtid tycker jag då. Snart tjugo år sedan den kom. Skrämmande!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *