Dags för timeout, Åkerfeldt?

OPETH släpper nytt snart. ”Sorceress” heter plattan, och vad jag förstår är det en naturlig fortsättning på de senaste två skivorna ”Heritage” och ”Pale Communion”. Jag vet inte, jag har inte hört den än, men det är ju den stilen som gäller numera. Det är okej, kanske är det inte då jag tycker bandet är som bäst men det är helt uppenbart åt det hållet de vill gå så det måste de förstås tillåtas göra det. I samband med ett nytt album väntar också nya turnéer för ett arbetande band som OPETH. Det är ju liksom så det går till överhuvudtaget ha en chans att tjäna några pengar på musik nu för tiden, att spela live.

Grejen är bara den… att det verkar inte alls locka herr Åkerfeldt speciellt mycket.

Senaste Close-Up Magazine bjuder på en riktigt intressant intervju med frontmannen Åkerfeldt, och har man som undertecknat följt med intensivt i bandets utveckling och tankar de senaste, säg, 10 åren i alla fall så är detta kanske det intressantaste jag läst. Inte det roligaste – Mikael har rejäl ångest över den kommande situationen med att spela live – men helt klart det som går mest på djupet i all sin enkelhet. Mikael Åkerfeldt vill egentligen inte spela live alls med OPETH mer. Han skulle vilja pilla med skivor (nya egna, samla, öppna skivaffär..) och isolera sig en aning från kändisskapet. Hur resten av bandet tycker framgår inte, men det är ju Mikael Åkerfeldt som är fixstjärnan, frontmannen och låtskrivaren i OPETH numera. Den kreativa motorn, den som ”äger” drivet och inriktningen på bandet så att han uttrycker en trötthet över att spela live är förstås viktigt. Och, faktiskt, kanske inte så förvånande.

Ärligt talat, jag tror många gånger det är ett jäkla tufft jobb. Nästan varje kväll – pressen, prestationsångesten för en perfektionist, tvånget att mingla och möta främmande människor och vara trevlig. Det är tufft. Har man då – som OPETH – manglat ut livekonserter och material de senaste 20 åren så är det faktiskt fullt förståeligt att en trötthet infinner sig. Rebellängeln känner inte Mikael Åkerfeldt, eller har någon som helt förståelse eller insikt i hur det är att turnera, men i mitt ”riktiga liv” så verkar jag inom försäljning, som chef med personalansvar. då stöter man på det där fenomenet ibland, just känslan av att ”ska jag klättra upp för det där berget i år igen?”. Säljyrket är ett yrke där man tvingas prestera, varje dag. Träffa och mingla med okända människor, och där risken är överhängande att man inte för jobba kvar om man inte levererar. Fördelen är förstås den att det går att byta jobb, byta företag om man känner att man behöver lite ny frisk luft och nya omgivningar. Eller byta yrke helt.

Men vad gör man om man bara kan en sak, bara vill en sak – och börjar tröttna på delar av det?

Det är ju inte som en fotbollsspelare, exempelvis, som ändå kan byta lag, söka sig till ett annat land och därmed få en nykick samtidigt som man gör det man alltid gör, inte om man är just hörnpelaren och frontmannen i OPETH. Att göra som CANDLEMASS Leif Edling och låta någon annan sköta livegigen (Per Wiberg lirade bas senast på Gefle Metal Festival, t e x) medan han är hemma och pillar med ny musik vore nog en dröm, men det går ju liksom inte. Då stannar OPETH. Och… det är kanske det man ska göra. I alla fall tillfälligt.

Har man ynnesten att kunna leva på sin musik, livnära sig på sin dröm men tappat sugen så kanske det är så man ska göra? Förkunna att bandet inte kommer spela live under de kommande 3 åren (eller så), ta konsekvenserna av det ekonomiskt och ta ett tillfälligt jobb som vaktmästare eller kontorsråtta eller vad som helst för att se om suget återvänder? På mitt jobb har vi en kille från Chile som städar. Han har en tonårsson som är född i Sverige, som en dag var ”skoltrött”. Visst, sa pappan, och sonen trodde det var värsta drömmen. Till farsan skakade liv i honom klockan 04:30 på måndagmorgon för att han skulle följa med honom på jobbet. ”är du skoltrött måste du jobba”, var budskapet, och ”idag var det sovmorgon”. Tonåringen var ”skoltrött” i två dagar och sen framstod den svenska skolan som dröm. Skulle det hända om Åkerfeldt slutade gigga live och istället tog ett knäck som budbilschaffis, typ? Kanske inte – men det är inte heller poängen (fan, han kanske skulle älska att jazza runt i Stockholm och lyssna på musik?).

Poängen är att livet är för kort för att sitta still om man har insett att man inte trivs med en sak. När insikten har slagit rot så kan man liksom inte sitta still med den känslan och fortsätta göra något man inte trivs med. Och om man inte kan byta band, byta jobb eller ändra sin befintliga situation på grund av yttre omständigheter (ja, som att det är du som ÄR bandet…) så står man inför ett val. Så frågan är…?

Är det dags för en timeout för Mikael Åkerfeldt och hans åtagande i OPETH? Det vet förstås bara han, och personligen hoppas jag få se en sugen, glad och uppsluppen Mikael på scen i höst. Som mår bra i sin situation.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.