Duell: Chimay Bleue 2006 & 2014

Öl: Chimay Bleue 2014 & Chimay Bleue 2006
Stil: Belgian Strong Ale (Trappist)
Styrka: 9%
Bryggeri: Chimay, Baileux, Belgien
Var: Standardsortimentet och tillfälliga sortimentet, Systembolaget.

Chimay1

Fredagsmys med Hopmaestro. Idag kör jag en specialare, bara för att jag kan…
Vi kör en back-to-back recension på samma öl, fast olika årgångar. En lagrad och en färsk.

Trappist? Javisst!!

Trappistöl är en gren som är värd att undersöka om man är något sånär intresserad av öl. För er som inte vet vad trappist är så kan jag nämna lite snabbt vad det innebär. Trappistorden är en avknoppare av romersk-katolska Cistercienorden. De är alltså ett gäng munkar och nunnor som tycker det är helt förkastligt att leva i rikedom och synd och annan dravel. De tycker även att det här med att snacka är helt orimligt, så de lever i solid tystnad och pratar enbart under gudstjänsterna. Det känns som att det inte direkt är ett sällskap som undertecknad skulle smälta in i?

Men vad gör man då? När man inte får synda, inte snacka skit, inte idka samkväm med det motsatta (eller egna) könet, inte dansa och stojja? Man dricker bärs helt enkelt! Framför allt bärs som man har gjort själv. Fråga mig inte hur de kopplar ihop det rent bibliskt, för det orkar jag inte ens ta reda på, men faktum kvarstår att de här grabbarna, för det är bara karlar, gör riktigt fina öl. Och konstigt vore det väl annars? Om man bara brygger öl, och dessutom under Herrens beskydd, så borde det bli som heligt vatten? Har man dessutom gjort det sedan 1862 så borde det smaka enhörningstårar och dofta som en ängels hår?

För att få kalla sin öl trappist-öl så duger det dock inte att dra på sig en gammal potatis-säck, läsa högt ur en bibel och köra igång, utan trappisterna har en egen organisation som bestämmer huruvida du ska få använda trappistcertifikatet på dina produkter eller inte. Det finns inget som anger hur ölen skall vara, det kan vara i stort sett hur som helst i smak och stil, däremot så måste man uppfylla en hel del kriterier runtomkring. Bl.a. den delen med att leva osyndigt och torftigt gissar jag, därför har jag inte förkovrat mig mer i ämnet. Det känns som att det är lite dött lopp för mig? Observera att många ”vanliga” bryggerier gör varianter på trappist-öl, men utan att kalla det så. Oftast heter det då ”bryggd i trappist-stil” eller ”klosteröl” eller liknande.

Det finns ett 10-tal trappist-bryggerier, alla utom ett ligger i Europa och de flesta i Belgien. Chimay är ett av de mest kända här i Sverige och den öl vi ska titta på idag ingår i standardsortimentet sedan en lång tid tillbaka.
Snubbarna på Chimay har nämligen nu i September släppt en volym som är bryggd 2006 och den finns som tillfällig besökare på Systembolaget.

Vad händer med en öl som är lagrad så länge? Ja häng med så får ni se.

Utseende:

Färsk 2014: Denna pyste över ordentligt när jag öppnade den och det var så länge sedan jag drack en Blå Chimay så jag kommer inte ihåg hur den brukar bete sig, men den här slutade aldrig riktigt att bubbla upp. Det tyder på aktivitet och action i flaskan. Jag häller upp den och den karakteristiska färgen uppenbarar sig i glaset. Mörkbrun i kulör och med ett skum som drar mot ljusbeige, eller off-white som en homestylist skulle säga. Det fräser lite från kolsyran, och jag hör redan här att det är belgo-jäst som är stöddig och vill bråka.

Lagrad 2006: Denna är mer tillbakadragen och väluppfostrad. Ett diskret ”fsss” ljud när jag öppnar och det klunkar moget när jag häller upp den. Jag häller upp den utan bråk. Färgen liknar den yngre brodern, dock något brunare och lite mer dov i kulören. Skummet blinkar till innan det försvinner lika snabbt som det dök upp. Med tanke på hur den uppför sig, så gissar jag redan här att det är mycket mindre kolsyra i den lagrade.

Lukt:

Färsk 2014: Det doftar sött som en fruktkompott gjord på mörkröda plommon och blå druva, söta röda lätt övermogna äpplen och päron. Det ligger något taggigt i doften och sticker, kanske någon krydda? Den är dock frisk och lite spjuveraktig. Den luktar som Ozzy Osbourne, lite gammal och mustig men med barnasinnet i behåll.

Lagrad 2006: Här har vi skruvat det ett varv, samma grunddoft, men plommonet har blivit en dadel, druvan ett russin och så vidare. Spjuveraktigheten är borta och kvar är en bakfull Ozzy.

Smak:

Färsk 2014: Det spritter lite och är piggt och friskt, men mörkheten finns med. Plommon och russin ihop med en friskare bär-smak. Julgodis och knäck. Jästen är viril och busar lite och gör nästan så att en syrlighet vill ställa till det lite, men lyckas inte riktigt brotta ner sötman.

Lagrad 2006: En tyngre sötma, mer utvecklad kropp och kanske lite för söt till och med? Godisintrycket finns här också, men då menar jag inte sura nappar eller Gott & Blandat. Nej det här är mer Bridge-blandning, Mormors Kola och mörka Polly’s. Det är mycket mindre kolsyra i den här, nästan avslaget.

Ja, det här var en intressant jämförelse. Chimay brukar gå hem i stugorna hos Belgien-fantaster och jag ser inte mig själv som en belgo-kännare, dock så gillar jag Chimay. Framför allt den Vita som är min favorit. Här blir det dock lite för stor kontrast för mig, den färska har ändå en energi och lekfullhet under sin ganska tunga image. Den lagrade blir för söt för mig och jag tänker bara på godis. Oavsett så är det riktigt intressant att göra en sån här jämförelse. Jag rekommenderar det starkt i utbildningssyfte för att lära sig hur öl funkar i lagringsavseende.

Betyg då? Ja självklart.

Chimay Blå 2014 får:  8,5 st Vince Neil i 25-årsåldern av 10 , lite farlig, spänstig och stöddig och viril.

Chimay Blå 2006 får:  6 st Vince Neil i 45-årsåldern av 10 , lite äldre, lönnfet, plufsig och andfådd.

Jag lutar mig tillbaka och lyssnar på ”Shout at the Devil” med just Mötley Crüe för att stödja Trappistmunkarna i deras kamp mot Hin Håle.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.