En historia om LED ZEPPELIN ”Houses Of The Holy”

Du känner säkert igen den här skivan. Den heter LED ZEPPELIN ”Houses Of The Holy”, men det står ingenstans på den. Varken på framsidan som du ser avbildad här, eller på baksidan. Eller ryggen, om man hade en vinyl av den en gång i tiden. Det hade jag. Och just det där ska vi titta på lite i det här inlägget, även om det faktiskt får betyda att jag skäms lite.

Jag fick den här skivan av min farsa. Min biologiska farsa, men efter att han hade försvunnit ut ur bilden, och jag fattade faktiskt inte ett smack när jag packade upp den här gåvan.

För att ge lite bakgrund så stack min biologiska farsa när jag var sju. Lillebrorsan var fyra och ett halvt, lillsyrran mer eller mindre nyfödd och allt var extremt grisigt hanterat. Misär. Utan att gräva allt för mycket i det kan man konstatera att resultatet blev att vi bodde kvar däruppe i byn med morsan och att vi fick hjälp av min mormor och morfar, medan farsan stack till en ny tant i Stockholm med alla våra pengar och all vår inkomst. Det var inte lätt, och när man är sju år så fattar man inte den stora bilden. Jag var mest arg. På honom, men även på allt annat. Slogs och hade mig. Och straffade förstås honom genom att inte vara direkt enkel att ha att göra med. Det gick kanske ett år, ett och halvt innan kontakten var helt bruten. I ärlighetens namn blev det rätt naturligt, han var ett rent praktarsel mot oss alla – även barnen – och jag tror att det hade att göra med ett dåligt samvete som han inte riktigt visste hur han skulle hantera…dessutom i kombination med missbruk. Det hela resulterade i att första julen efter att han hade dragit så landade typ allt som fanns att få tag i som julklappar till oss barn, medan jul nummer två kom inte ens ett julkort. För min del redde allt ut sig, morsan träffade en ny gubbe som kom att bli min riktiga pappa och överlag så var vi som familj – vi som var kvar – otroligt starka ihop. Det blev farsan, den biologiska, som förlorade på allt och som vad jag förstår numera bara är en människospillra.

På något sätt, någon gång under de där åren när han sporadiskt försökte få kontakt och döva sina inre demoner, så hade han ändå lagt märke till att jag gillade hårdrock, och jag fick den här skivan på vinyl. Jag kan inte säga om det var en julklapp, eller en present eller bara en begagnad skiva han hade haft hemma, det minns jag inte – och jag har i min tur gett den vidare till Stones i samband med att jag skänkte bort mina vinyler. Det som var grejen var ju dock att den här skivan.. visste jag inte vad det var. Det står ju inte. Någonstans. Och där och då, i Sjöbotten utanför Skellefteå och i början av 80-talet fanns liksom inget bredband så att man kunde googla upp namnen på de som skrivit låtarna. Jimmy Page och Robert Plant, hette de, men det sade mig inte ett smack då.

Min utbildning och erfarenhet inom hårdrock begränsade sig till de skivor min morbror hade. DIO, SAXON, BLACK SABBATH, RAINBOW, KISS. Dessutom hade man hört talas om AC/DC, DEEP PURPLE, JUDAS PRIEST och IRON MAIDEN. Visst hade jag nog hört att LED ZEPPELIN släppt skivor, men inte så att jag kunde namnen på Page och Plant. Och man kunde ju liksom inte fråga sin lärare, som framgår av historien om när jag var besatt av SLADE ”The Amazing Kamikaze Syndrom”.

Kort sagt hade jag fan ingen aning om vad det var för skiva jag faktiskt lyssnade på.

Och det var inte heller den enklaste musik att älska. Har man Holy Diver, Lick It Up eller Crusader som mall för hur hårdrock ska låta och är 8-9-10 år gammal så är det knappast kärlek vid första öronkastet som gäller när man får höra spår som The Song Remain’s The Same, D’yer Maker, The Rain Song eller No Quarter. Det är helt enkelt för komplicerat och kräver att man har vidgat sitt musikaliska sinne för att uppskatta, är min tolkning….och kanske extra mycket om du nu tänker dig in i att jag faktiskt inte ens visste att det var LED ZEPPELIN jag lyssnade på. Och att skivan hade levererats av min biologiske far, han som svikit hela familjen och satt oss i klistret.

Nä, ”Houses Of The Holy” fick inte många varv när jag fick den. Jag fattade faktiskt ingenting.

I efterhand, nu i vuxen ålder och med ett öra som fattar LED ZEPPELIN, med bandets historia stående i hyllan och som återkommande inslag i den musik jag spelar så har givetvis skivan inköpts igen. På CD, remastrad. Jag spelar den då och då, och gillar den (även om jag nog fortfarande inte håller den som bandets främsta), men varje gång jag plockar fram den så skäms jag lite. För hur det var då, hur jag inte fattade vare sig musiken eller just det där med vilka det var som spelade…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.