Det händer ibland att svenska band tar kontakt med undertecknad för att bli recenserade. Det är kul, men verkligen ser tyvärr rätt otäck ut, vardagen och mängden ”vanliga” skivor som ramlar in gör inte sällan att jag missköter det där, trots att det aldrig är meningen. Oftast brukar jag provlyssna lite på digitala media innan jag tar emot en fysisk skiva för att skriva om, men ibland drar det ut på tiden lik förbaskat…eller blir helt enkelt inte av. Idag är det dags att låta lampan lysa på två av de akter som varit modiga och generösa nog att skicka in grejer för bedömning. Lunds TO DUST har väntat en smärre evighet på de här texten, medan Uddevallas REVENGE PREVAILS landade i lådan relativ nyligen.
TO DUST är ett band som jag kom i kontakt med i samband med deras första demo ”Fragments”, och sen fick glädjen att recensera fullängdsdebuten ”State Of Nothing” år 2012. Tidigare i år skickade de uppföljaren ”Against The Real”, och nu ska ni få höra något märkligt: jag gillar den skivan som fan, och har spelat den riktigt mycket – men inte fått tummen ur att skriva något om den!? Det är fortsatt ganska enkel musik i genren melodiös döds, men bandet har tagit ännu ett par kliv och låtar som inledande Midas Syndrome och kanske framförallt I Commodity träffar helt rätt. Låt mig gottgöra för det sena ”pushandet” av den skivan genom att erkänna att jag leker med tanken att skriva ett ”Rebellängeln Tipsar” om just den skivan så kanske du förstår att den är riktigt fin.
REVENGE PREVAILS tar oimnga fångar överhuvudtaget. Där TO DUST kanske finlirar och levererar lite melodi så köttar REVENGE PREVAILS rakt fram som en ångvält. Visst, man kanske kan luras av the occational piano-intro, men det är ungefär som osten i en råttfälla; det enda syftet är att få dig att komma närmare innan skiten smäller ihop och krossar dig.
Det är – förstås – bara bra.
På 2013 års ”Black Void Injection” och 2015 års ”Dark Trembling Solace” håller bandet rak kurs. Det är svärtad döds som gäller, och man pendlar musikaliskt ganska ofta mellan lite tyngre och rätt rena dödspartier och mer utstuderade black metal-utsvävningar. Hund-gläfs-growl vs black-metal-grissskrik, om du så vill. För egen del gillar jag nog de lite långsammare partierna bäst, då bandet låter tyngden tala. Inledningen av ”Dark Trembling Solace” med framförallt låten Mind Flayer och efterföljaren Seared With Scars är bandet i sin absoluta högform tycker jag, i alla fall av det jag hört. Finge jag önska något så vore det väl att låtarna var en aning nedkortade, jag kan tycka att nästan en timmes speltid på 9 låtar av svärtad metal tenderar att tappa känslan av att man får en knytnäve i fejset. På det hela taget gillar jag ändå insatsen skarpt!
Jag tycker absolut att du ska kolla in såväl TO DUST som REVENGE PREVAILS, två lovande och hårt arbetande svenska band!