Öl: Brown Is The New Brown
Stil: Brown Ale
Styrka: 5,7%
Bryggeri: Mohawk Brewing Company, Täby, Sverige
Bryggd hos: Dugges Ale & Porterbryggeri, Landvetter, Sverige
Var: Flaska från Systembolagets beställningssortiment, men finns på hyllan i flera butiker.
Först: Mohawk är en så kallad ”spök-bryggare” eller ”gypsy brewer” som de kallas på utrikiska. Mohawk består i princip av bryggare Stefan Gustavsson som tar fram grunden till brygden på egen kammare och sedan åker han till ett utvalt bryggeri och tränger sig på. Tillsammans så brygger de upp en sats eller flera under stoj och glam, och sen drar han vidare på sitt korståg med målet att göra unika och trevliga öl. Nja, kanske inte riktigt, men i min fantasi går det till så. Den här ”bruningen” har han bryggt ihop med Dugges Ale & Porterbryggeri som är ett gäng käcka gossar som håller till i Landvetter. Dom gör för övrigt väldigt fina, egna öl – mer om dom en annan gång.
Principen är i alla fall jätteintressant. Likt en låtskrivare som t.ex. Desmond Child tar man med sig sina alster och låter en artist spela låten. Beroende på vilket band eller artist som tar sig an låten, så kan det bli en hit, en rockrökare eller en sådär lagom bra låt. Kanske t.o.m. en flopp? Blir det en hit så fortsätter låten att spelas efter att låtskrivaren gjort sitt, blir det en flopp är det inget mer med det, då tar man nya tag. Jag tror i alla fall att det här gynnar oss konsumenter, det kan dyka upp mycket intressanta brygder med alla möjliga koncept.
”Brown Ale” – eller brun öl? Det låter inte så delikat på Svenska men vad gör man? Och mitt förhållande till Brown Ale är ungefär så, jag har inte riktigt snöat in på stilen då jag tycker att de flesta jag smakat tidigare har haft en bismak av äldre herre. Sådär lite höst, bruna manchesterbyxor och beige överrock. Om du är bevandrad i denna stil, så tycker du kanske annorlunda, och det får du tycka.
Men skam den som ger sig, och jag är inte sämre funtad än att jag ger alla öl minst en chans. Om inte annat kan man ju titta på bilden som jag tycker blev rätt hygglig om jag får säga det själv?
Doften är faktiskt överraskande pigg, jag fångar upp ledtrådar från choklad, lite kaffe och söndersmulat mörkt bröd. Ett litet humlesting sticker till i ena ögat och jag rycker upp mig.
Smaken är som väntat lite halvtung med malt och karamellsötma, men så kommer den där lilla humlebeskan smygande som en indian på flanken och hjälper till att dra upp tempot. Den går från tung, depressiv depp-rockar ballad till en något hårdare tung låt, och jag tänker på Type O Negative. Det ligger lite kaffe med i eftersmaken också, espresso kanske? Lagom bitter och välbalanserad öl som räddas av vad jag tror är en ganska generös humle-bombning. Brown Ales kanske inte är så illa ändå?
7 bruna fingrar av 10 (och lite skit under naglarna)
Jag lutar mig tillbaka och lyssnar på nya Entombed A.D. – ”Back to the Front”, för den är lagom brun.