I helgen som gick har jag spelat klassiker. OZZY OSBOURNE. man kan säga vad man vill, men när man hör plattor som ”Blizzard Of Oz”, ”Bark At The Moon”, ”No Rest For The Wicked”, ”The Ultimate Sin” och ”No More Tears” så kan man inte annat än att ta av den fiktiva hatten och erkänna att gubben levererar. Det må vara att han inte sjunger tekniskt rätt, men… herrejävlar vilka låtar! Man saknar en gitarrist som Randy Rhoads (R.I.P), man skrattar sig igenom hur Zakk Wylde utvecklades från smal gitarrvirtuos till musklig bikerknutte och man konstaterar snabbt att det är fan odödligt material. jag älskar Ronnie James Dio, men det var kanske rätt segrare ändå när det gäller Tvekampen mellan Ozzy och Ronnie, för Ozzy har otvivelsaktigt haft en större solokarriär om jag bortser från min personliga smak.
Med det sagt, Citatet den här gången landar i att han faktiskt har lite klurigt att förstå vad han har åstadkommit själv, den gode Ozzy. Och dessutom är det en anledning för mig att få publicera den här bilden som jag smugit med ett tag, som jag sparade ner när den kom i mannens Facebookflöde och som jag verkligen tycker symboliserar Ozzy. Hälften galning, hälften geni, hela vägen legend….
”Det coolaste har varit att inse hur mycket folk verkligen älskar tidiga Sabbath.
Jag minns när Metallica värmde upp för mig och jag gick backstage och dom spelade gamla Sabbath-album.
Jag trodde först dom drev med mig.”
OZZY OSBOURNE. Galning. Geni. legend.