Rebellängeln Tipsar: DEATHWHITE ”Grave Image”

Det finns ett par alldeles uppenbara anledningar till att ”Grave Image” från DEATHWHITE ska medverka i Rebellängeln Tipsar, snarare än föregångaren ”For A Black Tomorrow” från 2018. Det är också en riktigt bra platta (kanske bättre, till och med!), men det hjälper oss inte i detta fall – vi måste ha just 2020 års ”Grave Image” under lupp. 
Varför?
För att det är mycket sannolikt att den här skivan kommer att återfinnas på en kommande sammanställd Årsbästalista, och när (inte om…) så vill jag kunna länka till en mer fyllig text. Dessutom må det vara så att jag recenserat skivan men det var på WeRock och jag vill verkligen inte riskera att det finns folk i MetAle-kretsen som missat det och därmed går miste om den här lilla pärlan. Sist men inte minst: hösten är ju här, och ska man ge sig på att hitta musik som känns liksom lite insvept i dimma och grått väder så låter detta ungefär som det ser ut på omslaget. 
Tre anledningar så goda som några, och givetvis är det så att skivan bjuder på höjdarlåtar, annars hade vi inte haft den framför oss nu.
Inledande Funeral Ground är ett fint exempel på hur bandet låter tycker jag. Det är lite PARADISE LOST över det hela, men snällare. Mer… teatraliskt, på ett sätt, och personligen har jag funnit att skivan gör sig alldeles utmärkt som exempelvis promenadsällskap då den trivs med att ligga och tugga på repeat medan den triggar igång tankebanor i ditt inre.
Jänkartrion – tre stycken som i konvolutets enda bandfoto visar sig i kåpor och motljus, samt benämner sig med sina initialer enbart (AM spelar trummor, DW bas och LM gitarr och sång) – gör sig som bäst över plattans helhet från start till mål tycker jag, men det finns ett par låtar som kanske är bättre ingångar för dig som vill provlyssna. No Horizon, Among Us och titelspåret Grave Image är sådana, medan bästa låten nog är Further From Salvation.
En av de verkliga styrkorna med skivan får ändå sägas vara att den är skapad utan dödkött.
Det är inga långa låtar som kräver massor av lyssningar för att de ska sätta sig – nästan alla spår klockar in mellan 4 och 5 minuter, med undantag för avslutande Return To Slience som ges i sammanhanget episkt långa 6:38. Allt är dessutom mastrat av en viss Dan Swanö i Unisound, så ljudbilden är perfekt avvägd för den här typen av vemodig men vacker musik.

Om DEATHWHITE klarar att ta sig ut på scenerna runt om i världen, och att leverera på samma nivå som på skiva så är detta ett band med storhet framför sig. I väntan på det kan vi alla avnjuta ”Grave Image”, en alldeles perfekt platta när dimman och hösten sveper in…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.