Rebellängeln Tipsar: EVERGREY ”The Atlantic”

Okej – det är bara att erkänna. Förutfattade meningar och trångsinne bor hos undertecknad också. EVERGREY är ett av de där banden som jag hörde för en halv evighet sen och sen helt har avfärdat. Ett pretto-band i mjukisbyxor, fast i mellanmjölkens land, helt utan udd. 
Har jag tänkt.
Utan att lyssna på något de presterat de senaste.. ja.. säg 15-18 år eller nåt sånt. Med andra ord – helt utan fog eller underlag för att gå omkring och vara ett arsle så har jag ändå spridit just det som arslen brukar sprida: skit. Bott  kvar i mina bekväma åsikter.
Döm då av min förvåning när det liksom slumpar sig så att nya given ”The Atlantic” ramlade i min väg. Eller, slump och slump – det var när EVERGREY blev klara för sommarens kommande Gefle Metal Festival och en kombination av tristess på annan musik som jag letade upp den här. Den var purfärsk, och…
…oj. Jag var helt golvad, framförallt av de första två spåren som öppnar skivan – urstarka A Silent Arc samt Weightless.
Rasande snyggt och lika välproducerat som väntat, men istället för att det var tamt (som jag befarat och trott) så lyfte det hela klabbet.
Över totalt 10 spår (om man räknar med minutlånga mellanspelet i form av The Tidal som en egen låt) så levererar man progessiv metal som är hårdare än vad jag trodde – med bra djup och mörker. Spår som A Secret Atlantis, End Of Silence och Currents har bitit sig fast i hörlurarna, ett härligt sällskap i det svenska vintermörkret.
Och medan Tom Englund låtit sång och text tala så har resten av bandet (Rickard Zander på keyboard, Henrik Danhage på gitarr, Jonas Ekdahl på trummor och Johan Niemann på bas) piskat fram känslostormar på det lyriska hav som ”The Atlantic” utspelar sig på.
Ett internt hav. Om ett inre liv, och den egna existensen. 
Fan, man skäms ju. Eller: jag skäms ju. Ska inte dra någon annan över den kammen, det är jag som gått runt och trott saker som visar sig komma rejält på sned.
Det är tur att man kan bli förlåten, och få chansen att ta igen det man missat i livet. Som att se EVERGREY i sommar när det spelar i Gävle. Eller att faktiskt hylla den skiva som hyllas bör.
”The Atlantic” kanske inte passar alla – vill du ha bara growl funkar det inte alls – men vem vet.. kanske du också upptäcker något du inte visste om du ger den en chans? Sannolikheten är stor.
Det här är löjligt bra..!
 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.