Detta är årets bästa black metal-skiva så här långt, ungefär ett kvartal in i 2018. Det är sannolikt att detta är årets bästa black metal-skiva även när året summeras, och anledningen till att Rebellängeln Tipsar startar så tydligt denna gång är förstås för att du inte ska skratta dig ramsned över det roliga namnet och sluta läsa – jag vill verkligen inte att du missar den här plattan på grund av en så löjlig orsak.
Etablerade akter som WATAIN får se sig slagna av den här fullängdsdebuten från Tyskland istället, och receptet som EVIL WARRIORS använder sig av på ”Fall From Reality” är sådär genialt enkelt.
Smutsig black metal med bra melodi levererad direkt från hjärtat.
Check på det, liksom.
Det svåraste med skivan är faktiskt att komma över det strykfula omslaget och det än strykfulare namnet. EVIL WARRIORS, och så tänker man sig att det är ett tyskt band. Jag vet inte hur det är för er, men jag får bilder i huvudet av ett gäng långhåriga snubbar med begränsad kunskap i engelska som lätt ölrusiga försöker sätta ihop sitt bandnamn av de elakaste och mest ”true” ord de kan tänka sig. Evil. Warriors. Brrrr….
Nå. Det är insidan som räknas, och där lyckas man över all förväntan. Egentligen kanske den här skivan skulle fått en regelrätt recension, men det är nästan trångt i portgången med nya skivor (du vet ju, de har till och med packats ihop i mindre sammanfattade recensioner) så det blir ett Tips av den här skivan. Och vilket Tips sen, för det är säkert flera av er som inte har blykoll på den här plattan.
Skivan startar med titelspåret, och på de där dryga 6 minuterna får du hela konceptet i ett enda destillat egentligen. Resten av skivan är bara mer av samma sak, även om det faktiskt kommer bättre låtar. Som exempelvis Pillow Of Cold Water, Idleness And Doom eller avslutande All The Stars. Strösslat lite här och var ligger riff, slingor och övergångar av ren ”ståpäls”-kvalitet, men överlag är det jämnheten som är halva hemligheten.
Varje spår är bra, och ju mer du lyssnar på skivan desto svårare blir det faktiskt att plocka ut delar ur helheten. Den växer samman och sätter sig löjligt hårt.
Otaliga är de tillfällen när undertecknad åkt kommunalt denna vinter, i min egna värld där EVIL WARRIORS blästrat mina hörselgångar… och mitt i allt har jag kommit på mig själv att sitta med världens bredaste leende på läpparna och klappa takten med ena handen mot låret. D-takten. Tremolo-takten. Folk tror väl att man inte är riktigt klok, men det får man ta. Bjuds man på en svart, inre fantastisk resa med ”Fall from Reality” så är det liksom bara att spänna fast sig och åka med…