Rebellängeln Tipsar (och intervjuar): TERRORTORY ”The Seed Left Behind”

 Det har varit en fantastisk höst.
Klara färger, varmt, ljust. Visst, vintertiden är här, och vi går stadigt mot mörkare och kallare tider, men ändå. 
Vilket väder det har varit.
Det gör att novembermånadstipsen – som normalt är mest jämmer, död och elände musikaliskt sett – får sällskap av en skiva som visserligen är hård, men som ger mig just den där känslan av att promenera bland rasslande färgglada löv.
Vi pratar om TERRORTORY och deras debutplatta ”The Seed Left Behind”, en ganska komplex sak som blandar klassisk döds med progressivare toner och rytmer. Det låter ibland lite AT THE GATES om bandet, ibland ger det mig känslan av OPETH – alltid är det TERRORTORY.
Skivans starkaste stunder är i mitt tycke den andra halvan, med spår som Concept: Anarchy, The Destroyer och avslutande Saviour. Även I, You är en fin bit, och det här är en skiva som passar dig som gillade exempelvis ANCIENT ASCENDANT i stil, även om detta är mindre black metal och mer renodlad döds.
Jag får ändå lite samma vibbar av allt, och jag tror att den här skivan kan tilltala dig som gillade just ”Echoes & Cinder”.
Dessutom kan jag bjuda på rätt mycket bonusläsning om just TERRORTORY.
Jag har skrivit om   EP’n ”City Of Ghost”, men tänkte att du ska få en riktigt matig intervju med bandet från tiden mellan att den här debuten och den EP’n kom.
Så.
Första detta, sen har du hela intervjun – i all dess långa prakt – som publicerats tidigare på Werock!
 

TERRORTORY

Dödsmetallarna TERRORTORY släppte 2011 debuten ”The Seed Left Behind”. Skivan tog hem bra betyg på Werock, och i samband med att undertecknad genomförde arbetet med recensionen så pratade vi om en intervju med bandet. Det här snacket med bandets båda gitarrister där för ungefär tre år sedan mynnade ut i denna intervju.

Stefan Widmark har varit med sen starten, men som strängbändarkollega får han från och med nu Emil
Ceder, den sessionsgitarrist bandet använt sen nästan ett år tillbaka är numera fullvärdig medlem i stället för Michael Bergvall. Bandet blir med frontmannen Johan Norström, basisten Olov Häggmark och Tommy Nilsson komplett, och man ser framtiden an med tillförsikt.

När jag talar med Emil och Stefan så är det dessa två medlemmar som fortfarande är hemstaden
Skellefteå trogna, och eftersom även undertecknad har ett förflutet där (nå, det skiljer ju en del år ändå, och vid millennieskiftet när bandet bildades hade jag lämnat stan för rätt länge sen) så blir det under
samtalens gång en hel del lokala namn och företeelser som omnämns, allt uttalat med den lite kärva och nasala dialekten som är förhärskande i Skellefteå. Det är, på det hela taget, en ganska nostalgisk resa för
undertecknad, även om TERRORTORY inte bryr sig nämnvärt om det förflutna och en flyktad skribents romantiska moln av minnen.

Hej grabbar.
”The Seed Left Behind” drog 8 av 10 i betyg på Werock. Har ni läst recensionen… och tycker ni att det var rättvist?

Stefan: Jodå, jag har läst den.

Emil: Jag med.

Stefan: Det känns väl rättvist. Man får vara nöjd med det!

…8 av 10 är ju bra, så det hoppas jag att ni är. Men ändå, finns det något som ni såhär
i efterhand skulle vilja ändra på?

Stefan: Jo.. men, alltså, på det hela taget är man ju nöjd. Det är väl nåt solo här och där som
man kanske tog och accepterade fast man borde gjort om det.  En viss studiotrötthet finns det ju när man spelar in, så det kan bli så att man tar ett solo bara för att man inte orkar göra om det. Men det är rätt svårt att peka på något speciellt ändå, jag lyssnar inte på skivan nu och det var rätt länge sen den spelades in.

Emil: För mig är det enklare att svara, jag var inte med på inspelningen, utan började för ett år
sen som ersättare för Micke och som livegitarrist.

Ja. Men vad tycker du om skivan då, som lite utomstående?

E: Jag hade ju inte börjat i bandet om jag inte tyckte den var bra.

Hahaha… ja. Dum fråga för det svar man förtjänar!

E: Haha.. ja, men den är ju bra. Väldigt variationsrik.

S: Ja. Vi gillar variation, och det blir lätt så när man skriver. Att man söker det där lite episka, och kontrasterna. Skivan spelades in hösten 2008, i stort sett. Det vara bara lite arrangemang, orkester och så, som saknades, men släpptes inte förrän 2011 så det kan ibland känns lite konstigt. Skivan är gammal för oss, men ny för publiken.

Ja, jag läste i en intervju i Close-Up Magazine att det tog lång tid för er att komma ut med
skivan. Vad berodde det på?

S: …jo, kanske. Bandet bildades år 2000 när vi gick i gymnasiet allihop, och en del av det materialet
som vi gjorde då har faktiskt klarat sig hela vägen till plattan. The Soil Turns Red, till exempel. Men det är ju inte så att vi skrivit aktivt och spelat in hur länge som helst. Plattan spelade vi in under i stort sett två
veckor hösten 2008, men dels strulade det lite med mixerkillen (Henrik Wiklund) och hans tid, och dels hade vi faktiskt inget skivbolag då den spelades in. Mellan inspelningen och nu har det liksom satt sig, och vi är hemma på Discouraged Records nu.

Det verkar bli vanligare och vanligare det där, att band bekostar en hel platta som man har färdig med sig när man söker skivbolag. Hörrni, en fråga – när jag gick på gymnasiet så var Skellefteå en stark musikstad, men det var främst indiepop som gällde. Akter som THE WANNADIES, THIS PERFECT DAY och HARDY NILSSON. Hur är klimatet nu?

E: Jo, men det är nog rätt bra. Det finns en metalscen som nog kanske alltid funnits men varit lite mindre
synlig. VINTERSORG och TOTALT JÄVLA MÖRKER är de namn som man kommer på, men det känns som et bra klimat.

S: Det känns som om vi har lite mindre koll på scenen nu. Förr repade vi på samma ställer so men
massa folk, men så är det inte riktigt nu och då tappar man lite av kollen.

Jag försökte faktiskt få lite koll på var ni var baserade, men det verkar lättare sagt än
gjort?!

S & E: Skratt… haha, ja, vi täcker… vad är det..? Fem postnummer nu!

S: Jag och Emil är kvar i Skellefteå, Johan bor i Umeå, Olov bor i Stockholm och Tommy i Norrköping. Då
blir det förstås lite lurigt att repa regelbundet, men det funkar ändå. När vi startade var vi alla Skelleftebor i alla fall.

Hur gick det till då, när bandet startades?

S: Ja… alltså.. jag har ju en bild av det, men det är inte säkert att Johan håller med, hahah! Hur som helst, det började med att jag ville spela döds, och så hörde jag av gemensamma kompisar att Johan ville sjunga döds. Han hade lite mer folk som kunde lira, och på den vägen är det. Det har hållit alla dessa år också, det är Tommy som kommit in på trummor och så nu då Emil istället för Michael. Johan kom på namnet TERRORTORY, och det är det enda vi haft. Det är så, Michael hade tröttnat lite på att spela metal och han satsar på sitt andra band som lirar countrystuket (THE GRAND 95), men han är även min svåger
och jag träffade honom så sent som igår och det är inga hard feelings eller nåt sånt alls, och Tommy spelar faktiskt också i det bandet.

Okej, Men, hur håller man ihop låtskrivande och rep och så när man är så utspridda då?

E: Jag tycker nästan att det kan vara lättare. Det blir sån pepp när man träffas istället för att
man går och nöter på varandra.

S: Ja. Och så med dagens teknik så kan man göra så mycket. Förr var man ju tvungen att repa fram och
spela in, men nu kan var och en spela in hemma och lägga upp ett riff, t e x, i en gemensam mapp på internet. Saviour var en sån låt, den skrev Johan helt själv och jag spelade den. Förra veckan hade vi faktiskt gemensamma rep, och gjorde två nya låtar. Vi ska försöka spela en av dem live på lite
gig som är planerade i augusti, så det blir något att testa!

E: Jag tycker liksom att de flesta dessutom har gjort hemläxan när man träffas, på ett annat sätt än
om man ses varje vecka i replokalen. Det kan bli närapå lättare att behålla bandkänslan.

S: Det är klart det är så. Optimalt hade väl varit lite mitt emellan. Nu repade vi för att det var dags,
och vi har en del spelningaar som kommer, men dessutom för att det kostar ju en del att resa runt i landet, och då försöker man slå flera flugor i en smäll. Nu skulle grabbarna upp ändå, så då passar man på.

Ändå, det viktigaste är ju gruppdynamiken, att man funkar ihop. Det går ju inte att ha någon som bor
lokalt men är en idiot med i bandet. Olov var först med att flytta, han drog till Stockholm för att köra teatersvängen (och kan bland annat ses som en av poliserna i JÄGARNA 2, under avdelningen udda kuriosa för en dödsmetallbasist), men det funkade ändå.

Alla var ju liksom med på det, och man ville ha honom kvar ändå eftersom han är så bra som person.

E: Jag har ju inte varit med så mycket på låtskrivande än. Som sessionsgitarrist får man ju spela
det man blir tillsagd, så jag har inte blivit indragen i det där med låtskrivande än, men det kommer väl snart. Då får man ladda upp nåt i den gemensamma skattkistan med riff!

Den digitala skattkistan! Ok, men hur ser inspirationen ut då, musikaliskt, när ni skriver
låtar?

S: Mja, det finns ju lite gemensamma nämnare med ett band som OPETH, och det är väl det där episka.
Att man drar ut på saker lite så det kan bli ”Opeth-långt”.

Jag tycker ibland att det låter ruggigt likt AT THE GATES. I alla fall sången?

S: Jo, kanske. Det är inget medvetet, men det kan ju vara så. Det står lite plattor med AT THE
GATES, DARK TRANQUILLITY och kanske till och med IN FLAMES här hemma. Det kan ju vara rätt häftigt när en recensent har lyckats träffa en influens precis rätt, och om man får läsa på flera håll att det låter influerat av samma källa. Fast å andra sidan har jag ibland läst att vi låter som nån akt jag aldrig hört
talas om…. och… ja, det kan ju vara så. Det kan ju finnas flera hjärnor därute som funkar på ungefär samma sätt.

Gissningsvis har ni alla ett vanligt liv på sidan av TERRORTORY, i alla fall än så länge. Har
det ställts på sin spets någon gång så att vardagen krockat med ambitionen om att bli global stjärna?

S: Inte vad jag vet, inte med TERRORTORY. Men jag hade ett power metal-band innan, NIGHTSCAPE, och vi hade häng på förbandsturné med ANVIL, den där turnén när de spelade in filmen – och det fick vi med så kort varsel att det hade skitit sig på grund av jobb. Fast å andra sidan, med tanke på filmen vet man ju inte om man hade överlevt en sån resa…!

Hahaha… ja, det är ju så sant som det är sagt. Hörrni, på skivan står det att det ärTERRORTORY och Henrik Wiklund som proddat skivan.  I vanliga fall brukar det en eller två av medlemmarna som gömmer sig bakom det där demokratiska uttrycket med hela bandnamnet. Hur var det för er?

S: Jo, men TERRORTORY är demokratiskt. Fast det var ju rätt länge sen skivan spelades in nu, jag minns
inte allt faktiskt. Nog var det säkert så att en eller två var mer aktiva, men jag tror alla tog ansvar för sitt instrument. Vi hade ju aldrig kunnat tvinga på Olov ett basljud han inte ville ha, till exempel, eller dist om han inte ville ha det.

Förstår det. Vilken låt blev bäst då, så här i efterhand? Och vilken är roligast att
spela live?

E: Jag får väl säga DeReign, det var den första låten jag hörde och den som fick mig att vilja gå med i
bandet. The Destroyer är kul att spela!

S: Fan… bra fråga, men jag tycker det är svårt. Inte för att vara dum, men jag har svårt att plocka
ut något spår över de andra.

E: The Destroyer har bra energi tycker jag. Och DeReign har både energi och bra
gitarrharmonier.

S: Ja, DeReign har bra och kul riff. De sitter bra i handen, liksom.

E: Vind-i-håret-känsla.

S: Hahaha, viktigt nu när vi är två långhåriga gitarrister i bandet. Vi får låna Carolas vindmaskin
helt enkelt!

Haha, ja. Det blir ni och DRAGONFORCE som kör solo i vindtunnel!

E: Ja, exakt. Perfekt!

Men, hörrni, hur känner man att ett riff sitter bra i handen då? Känner ni det direkt man gör
riffet?

E: Alltså, man sparar ju inte de dåliga riffen. De glömmer man ju direkt.

S: Jo. För mig är det nästan som om fingersättning på vänsterhanden ibland kommer före själva musiken. Att jag tänker att jag vill spela ett sånt här riff, och så följer musiken på det. Riffet kommer före tonerna hörs.

E: Vete fan… jag säger bara ”jobbiga riffet”!

S: Jo. Alltså, vi satte ju två nya låtar på repet här senast, och en av dem innehåller det vi har
arbetsnamnet ”jobbiga riffet” på. Vi ska spela den i augusti, tänkte vi, då vi gör spelningar i Umeå, Bygdsiljum och på Discouraged Fest, och kanske försöka släppa dem i höst eller så.

Får vi höra dem på en platta snart alltså?

S: Nja… alltså, vi har ingen tidplan för att göra en uppföljare. ”The Seed Left Behind” är
ju rätt färsk, även om den kan kännas lite gammal för oss, och prio ligger väl på att boka lite spelningar istället. Vi hade lite planer på en turné i höst, men det blir nog inget med det. Men man kan ju släppa en låt ändå, via elektroniska media till exempel. Vi skriver ju inte musik som vi anpassar för att det ska slå, utan som vi vill göra, men samtidigt vill man ju att den ska lyssnas på, så då får man spela mycket live.

”The Seed Left Behind” håller dessutom för många spelningar, tycker jag. Den är
slitstark, vilket väl till viss del beror på att musik och lyrik harmonierar. Lyriken är också ganska mörk, och jag vet att det ju är Johan som står förden, men hur ser ni på den delen
?

S: Oj. Jag skäms nästan eftersom jag varit så lite involverad i den delen. Jag har ingen koll, och har
nog inte ens läst texterna…

Jo, men ni har ju ändå spelat med varandra ett tag, nog vet du ju att det inte handlar om
Bumbibjörnarna eller nazism?

S: Jo, såklart. Jag skulle ju bli förvånad om Johan sjöng om frikyrkan helt plötsligt.

E: När man har den där stämningen i ett band så behöver man ju inte ha den där detaljkollen. Man
har liksom en garanti där man vet vad man får utan att man behöver lägga sig i massor.

S: Johan hittade på namnet TERRORTORY också. Han är kreativ med ord, och även om jag läste någonstans att det var någon som tyckte det var lite lökigt så gillar vi det.

E: I så fall är ju ett namn som IRON MAIDEN lökigt!

S: Det växer också bortom bara ett ord. Jag tänker ju på bandet när jag tänker på TERRORTORY,
inte ett ord.

Är det tufft annars, att utsätta sig för recensenter?

S: Nja. Alltså, ibland kan man ju undra. När en skiva blir sågad med motorsågen så kanske bandet
har slitit i flera år med plattan, men man får komma ihåg att det bara är en enda person. Dessutom har jag knappt varit med om att vi fått några dåliga recensioner. Som vi sa förr, det är lite kul om flera stycken lyckas pricka en influens, men om det är enstaka personer får man försöka tänka bort sånt.

Hur ser rollfördelningen ut i TERRORTORY?

E: Hehehe, jag är Wizard, och..

S: Haha, ja! Nä, men alltså, Johan är klart mest driftig av oss. Jag är motsatsen ibland, så han har lite av rollen som bandpappa, men det är ju ändå en demokrati och han gör ju inget på eget bevåg.

E: Han köpte en ny backdrop för oss rätt nyligen, men då är det ju sånt vi har pratat igenom redan. Det dyker ju inte bara upp en massa grejor så.

Jaha. Får vi se den på premiär i augusti då?

S: Ja, om den ryms. Ingen av oss har sett spelstället i Bygdsiljum till exempel, så det vet man ju inte.
Men på Discouraged Fest så. Book us and it will come!

Ja, vem vet? Kanske får man se den snart!

Hörrni, avslutningsvis kommer ett knippe lite enklare frågor.

Just nu är det mäkta populärt att släppa egen öl eller eget vin. Vad skulle vara
TERRORTORY-produkten?

S: Oj. Jag är inte mycket av en drinkare, så jag vet inte. Och visst känns det lite passé det där nu,
när alla gör det?

E: Jag såg igår att GRAVE DIGGER släpper 2-in-1-schampoo via sin fanclub!

S: Men alla i bandet är gamers. Ett spel kanske, en Xbox med TERRORTORY-loggan.

E: Eller musiken till ett spel. Temalåtarna till nåt stort, med royalties på varje sålt exemplar.

Okej. CD eller vinyl. Eller elektroniskt media?

E: Alltså, vinyl är ju coolt, men ändå. CD funkar bra, det är ju en produkt man kan kolla på i
CD-hyllan.

S: Det är lite otur, höll jag på att säga, att vi är där vi är tidsmässigt. Det finns ändå en
marknad för CD-plattor, och så vill man ju ha en skiva. Hur ballt är det att sälja nedladdningskoder efter ett gig? Men Spotify är rätt bra. Där kan man provlyssna, eller lyssna på saker som inte är tillräckligt bra för att man ska köpa plattan. Oftast köper jag en skiva ändå om den är bra.

Vilken skiva är bäst 2012, eller den ni ser fram mot mest?

E: Just nu lyssnar jag mest på temamusik. Film och spel. Det är intressantare, det händer mer än i
AC/DC, typ. Men visst ser man fram mot TESTAMENT!

S: Ja. Tänk att TESTAMENT har spelat i Skellefteå, det är helt sinnesjukt egentligen, och då var det dessutom innan jag blev ett riktigt fan så den spelningen hade kunnat vara ännu bättre. MESHUGGAH också, visst kom den i år? Den låter jävligt fränt, men det visste man ju liksom redan innan…

E: Jag brukar kolla på Blabbermouth vad som är på gång, och nästan lyssna mig less på YouTube.
Just det, KATATONIA, den blir bra!

Bra så. Tack killar, lycka till framöver med TERRORTORY. Hoppas vi får chansen att se er
backdrop och höra det nya materialet!

”Jobbiga Riffet” heter egentligen City Of Ghosts, och det är ett tema som går igenom lyriken på de kommande låtarna från bandet, och för oss som gillar bandets sound så finns det uppenbarligen anledning att fortsätta hålla oss ajour med utvecklingen…

Text: Robert Gustafsson, Bild: Johan Norström

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.