Recension: BARONESS ”Purple”

Det här är en riktigt jävla knepig skiva att tycka till om, anser jag. Inte för att det är ett okänt band där undertecknad behöver sätta sig in i historien eller saknar referenspunkter för aktens utveckling, men för att det är en skiva som jag helt enkelt inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Egentligen tillhör den de där skivorna som jag skulle vilja leva med under väldigt lång tid för att komma till tals med, men det funkar ju inte riktigt så. Skivan kom i julruschen 2015 och var en av de jag hade en passus för i samband med Årsbästalistan, och ska en recension vara någorlunda aktuell och relevant så är det nog dags ungefär nu. Innan det nya året brakar igång med sina releaser på allvar. (Mer om det där med knepigheter avseende recensinoer och tidsaspekten i samband med krönikan ”Betyg. Otyg. Satyg.”).

Så varför är det så svårt att sätta ner fötterna om ”Purple”?

Det är ju trots allt en lättlyssnad, lättillgänglig rock’n’roll-platta vi pratar om, född ur det obetvingliga behovet av att skapa musik som brinner som en fyrbåk genom bandets primus motor John Dyer Baizley. En skiva född genom lidande av sviterna från den oerhörda olyckan i England 2012, då bandets turnébuss voltade av en viadukt och orsakade så allvarliga skador att två av medlemmarna (Allen Blickle på trummor och Matt Maggioni på bas) tvingats lämna bandet och de återstående medlemmarna (förutom nämnde Baizley även gitarristen Peter Adams) vårdats länge på sjukhus med bland annat brutna lämmar. Smärtorna är inte helt borta, och trots att det är frestande att se ”Purple” som en helande platta där såväl individerna som bandet (nu fulltaliga via nya trummisen Sebastian Thomson och basisten Nick Jost) letar sig fram till ljuset igen. Det är bara det att det inte riktigt stämmer, i alla fall om man läser intervjuer med John Dyer Baizley. Visst finns det texter på skivan som verkligen beskriver den mörka och uppenbarligen lite kaotiska tiden efter olyckan (se till exempel Chlorine & Wine), men bandets tes och sätt att se det hela är klart uttalat: detta är bara en ny platta med BARONESS. Vi är inte ”bandet som överlevde”, och ”Purple” är inte en terapiskiva. Istället beskriver man den största utmaningen som den att kunna skapa ny musik gemensamt, att med två nya medlemmar hitta en kreativ gryta för att skapa intressanta vägar framåt – inte bara att fungera väl musikaliskt som en enhet på scen, framförandes redan kända stycken.

Resultatet är BARONESS mjukaste och poppigaste album till dags dato, ochdet gör mig verkligen ingenting. Föregångaren, dubbelplattan ”Yellow & Green” (för dig som inte har blykoll på jänkarna kan berättas att skivorna heter saker med färger, debuten var tydligen röd (”Red Album”), uppföljaren blå (”Blue Record”, och via gul och grön är vi alltså framme vid lila) hade många av sina starkaste stunder just i de lockande och tillgängliga rock’n’pop-låtarna. Den här gången börjar man med skivans kanske hårdaste riff (det som inleder Morningstar), men man är som mest intressant när man är som minst hårdhänta. Låtar som Shock Me, Try To Disappear, Kerosene, nämnda Chlorine & Wine och relativt hårda Iron Bell tilltalar mig mest. Även övriga spår svänger skönt, och jag är absolut en av dem som inte sörjer att bandet lämnat sitt lite hårdare, smutsigare och sludge-aktiga ursprung.

Men.

Den här skivan är samtidigt kraftigt producerad. Den känns väldigt tillrättalagd, och eftersom den är så lättillgänglig så kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att den faktiskt blir lite slätstruken också. ”Purple” är helt klart snygg, men också betydligt mindre intressant än exempelvis ”Yellow & Green”, på det hela taget. Live är jag helt övertygad om att materialet kommer att fungera ypperligt, och har du chansen att se bandet på scen ska du ta den, det är en höjdarupplevelse.

Spontant skulle jag antagligen placera ”purple” någonstans runt placering 20-30 på förra årets sammanställning, men jag vete fan egentligen. Varje gång jag spelar ”Purple” så gillar jag den skarpt, varje gång musiken tystnar så försvinner den ut ur mitt sinne.

Den lila skivan är lika lättillgänglig som svårfångad, tydligen.

BARONESS ”Purple” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.