Recension: FALLUJAH ”The Flesh Prevails”

Första varvet med progressiva dödsgiven FALLUJAH ”The Flesh Prevails” får öron och sinnen att agera närapå epileptiskt och schizofrent. Det händer så vansinnigt mycket prick hela tiden att man känner sig som den lilla metallkulan i ett intensivt flipperspel, och eftersom bandet vräker på i maxtempo hela tiden kan man lätt tänka sig att det skulle låta såhär om MESHUGGAH och DRAGONFORCE fick ett kärleksbarn. Extra allt, hela tiden, och speltekniskt är man ute efter att briljera. Det smiskas skinn och gnids på strängar frenetiskt.

Det blir helt enkelt lite för mycket av det goda, speciellt som de nio spåren på plattan är sammansatta på samma sätt som det (snygga) omslaget, med en flytande gräns mellan sig. Det är inte alltid helt enkelt att notera var det ena slutar och det andra börjar.

Något finns ändå som lockelse, för trots den soniska anstormningen så är det helt naturligt att låta skivan rulla ett varv till – och med tiden händer det som brukar hända med sådan musik: sortering. Sakta men säkert hamnar riffen på rätt plats, de små luckorna och andningshålen som knappt fanns vid första varvet visar sig vara insprängda lite här och där, och en dynamik framträder. Påfallande ofta noterar man också hur rasande snyggt bandet levererar – ett spår som Sapphire, sammansmälta Alone With You/Allure eller The Night Reveals innehåller inte bara detaljer en masse, utan även en otroligt vacker helhet. Ljudbilden är polerad precis lagom för att det inte ska störa, och mixen är så bra gjord att man med lätthet följer med i alla instrumentens svängar och vindlingar, trots att det inte sällan är tal om ”maskingevärstrummor” och motsvarande. Bandet består av Alex Hofmann (sång), Scott Carstairs och Brian James (gitarr), Robert Morey (bas) samt Andrew Baird (trummor), och av dem är jag faktiskt minst förtjust i Hofmanns sånginsats då den känns en aning endimensionell i jämförelse till vad bandet vill åstadkomma i sin kompositioner. Det största hindret för ett högre betyg på ”The Flesh Prevails” är ändå det faktum att musiken känns skapad för hjärnan snarare än hjärtat.

FALLUJAH spelar och komponerar fläckfritt, och det är uppsnyggat och städat hela tiden. Samtliga noter, toner, pauser och spår har hamnat på exakt rätt plats, och resultatet är nästan att jag – trots att skivan snurrat 10+ varv – har svårt att komma på vad som egentligen är bra med den, eller vad dess identitet och unika språk är. Och jag tror att det har att göra med att det talar till min hjärna snarare än till mitt hjärta. Då sitter det inte kvar lika mycket, trots att det kanske objektivt och teoretiskt är ”bättre” eller mer ”rätt”.

Bästa spåren är i alla fall drivna Carved From Stone, snygga The Night Eternal och redan nämnda Allure och Sapphire, men det betyder inte att resterande delar är svaga. Gillar du tekniskt briljerande progressiv och snabb döds så ska du absolut kolla skivan. Vill du dessutom testa vad din stereo gör av en sådan här tokproducerad sak så har du ännu en orsak.

Extra plus: omslaget och bilderna i bookleten. Jag tycker det är vackert, jag!

FALLUJAH ”The Flesh Prevails” = 3/5, Bra. Värt tiden och pengarna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.