Recension: IRON MAIDEN ”The Book Of Souls”

Ja, men det där såg man ju inte komma direkt: IRON MAIDEN smäller till med en skiva som är vital, relevant och spänstig av sådan dignitet att den är riktigt svår att sluta lyssna på. Eller lägga ifrån sig, om man ska prata ”bokspråk”. Faktum är att ”The Book Of Souls” nog är den skiva som jag oftast plockat fram när det vankats musik den senaste tiden, och trots att det är en dubbelskiva med inte så lite musik (hela härligheten klockar in på just över 92 minuter!) så känns den aldrig lång.

IRON MAIDEN är precis som vanligt världens trevligaste enhet, det vet du sen tidigare. Alla får vara med, och få band med tre gitarrister (Dave Murray, Jannick Gers och Adrian Smith) låter nog så lite ”gitarrvägg” som de sympatiska britterna. Det är istället slingor, harmonier och de klassiska IRON MAIDEN-riffen (se senaste numret av Close-Up Magazine, #177 för mer kul läsning om just det!). Samt, förstås, de klassiska Steve Harris-galopperande basspelandet som gifter sig så väl med Nicko McBrains trumspel. Främst den sistnämnde har väl kommit lite till åren när det gäller spelandet, men hans spelstil är så intimt inbyggt i bandets sound att det inte spelar någon roll att han inte är snabbast, mest teknisk eller tajtast av alla trummisar. Det blir rätt ändå. Och sirenen själv, Bruce Dickinson sjunger bra (vad annars) och varierat som sig bör. Den här gången har bandet skrivit mycket material utspritt på flera kompositörer också, och kanske är det anledning till att man nu levererar intressantare än på bra länge, och helt klart den bästa skivan sedan återföreningen ”Brave New World” år 2000. Faktiskt – det här kan till och med vara bättre – och anledningen är enkel.

”The Book Of Souls” är proppfull med riktigt bra låtar.

Fortsatt har bandet en febless för att bygga långa stycken, men till skillnad från förra given ”The Final Frontier” så innebär det inte att man går på tomgång – istället så finns det fog för att låten vecklar ut sig i sju, åtta eller tio minuter. Och let’s face it, när IRON MAIDEN levererar bra i en episk låt, så levererar man BRA, det vet vi ju allihop. Lyssna på de klassiska ”whoa”-körerna i The Red And The Black, plocket som följs av den himlastormande referängen i The Great Unknown eller den fullständigt fångande slingan som bygger refrängen i titelspåret om du vill ha exempel, men man skulle nästan kunna peka på vilken låt som helst. Kanske att Death Or Glory är lite trist med tiden, eller Tears Of A Clown, men det vete fan det med. Första skivan innehåller If Eternity Should Fail, Speed Of Light, The Great Unknown, When The River Runs Deep och The Book Of Souls, och det är fan kalaslyssning rakt igenom. Samtliga låtar är knepiga att ine nynna och gnola med i, även efter avslutad lyssning och jag har mer än en gång känt att jag fått suget av att se bandet live igen åter, med förhoppning att de bygger en liveshow på så mycket som möjligt från ”The Book Of Souls”, såväl visuellt som låtmässigt.

Helt ärligt – den här skivan balanserar på ett maxbetyg. Eller så är det chocken över att IRON MAIDEN delar ut en så redig käftsmäll på gamla desillusionerade hobbyskribenter som gör mig så knäsvag för skivan, det vete fan egentligen, men… jag har en stark känsla av att vi kommer prata om den här plattan rätt länge. I samband med årsbästalistor, och även när bandets höjdpunkter ska sammanfattas.

IRON MAIDEN är tillbaka med styrkebesked!

IRON MAIDEN ”The Book Of Souls” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

2 reaktioner på ”Recension: IRON MAIDEN ”The Book Of Souls””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.