Recension: MISERY INDEX ”The Killing Gods”

Nu duggar toppreleaserna tätt.

Igår var det EYEHATEGOD, imorgon ännu en toppskiva – och idag MISERY INDEX.

Jänkarna har med ”The Killing Gods” helt enkelt bestämt sig för att kliva fram och visa var skåpet ska stå – maken till riffkalas var det bra länge sen jag hörde. Med MISERY INDEX sträcker sig mitt förhållande två skivor bakåt (bortsett denna giv då), och jag tycker det är en intressant utveckling man kan följa.

På ”Traitors” från 1998 är det mer fullt-ös-medvetslöst och nästan mer primitivt än på efterföljaren ”Heirs To Thievery” från 2010 (som för övrigt är den skiva som jag upptäckte bandet med), där mer kontraster är märkbara.

Det tar ett steg till på ”The Killing Gods”, och på denna nya platta – 4 år efter förra given – finns i stort sett ingen grind.

Det finns däremot högkvalitativ döds som stundtals håller ett bra tempo – samtidigt som exempelvis titelspåret inleds med sakrala kyrkokörer och det inledande eposet Faust är indelat i fem olika understycken och bjuder på såväl instrumentala mellanspel som intensivt riffande.

Kort sagt – det är som om MISERY INDEX verkligen bestämt sig för att nu jävlar ska här presteras en fullskalig helhet till skiva.

Man tar steget fram, helt enkelt.
Materialet på den här skivan är stundtals nästan svindlande bra.

Lägg på spår som The Calling, Conjuring The Cull, Gallows Humor eller The Weakener och försök att hålla lemmarna i styr, till exempel. Önskemålet att spela luftgitarr när man hänger med i Mark Kloeppels och Darin Morris strängbändande kommer att vara överhängande – och då har vi inte ens pratat om rytmsektionen i gemen och specifikt trumspelet. Jason Netherton (även sång) spelar väl bas bra, men framförallt är det i kombination med Adam Jarvis insats bakom trumsetet som det lyfter extra mycket. 

Herrejösses vilket smiskande!

Tajt, svängigt och drivet.

Dessutom tycker jag att utvecklingen för bandet i sig avspeglar sig i ljudbilden, där den blir hela tiden bättre – och det ger en bra möjlighet att verkligen njuta av alla detaljer på ”The Killing Gods”.

Det är knappa 44 minuter på den här skivan.

Det är alldeles precis lagom det, du hinner få en jäkla resa och ändå bli skönt smiskad.

Personligen gillar jag kanske när refrängerna är starkast, som sång- och refrängmelodin på Gallows Humor, men just att det varierar sig så pass över plattan är skönt.


Om EYEHATEGOD från gårdagen har bra möjligheter att klättra sig till en framskjuten placering på årsbästalistan så ligger nog ändå MISERY INDEX snäppet bättre till.

Denna typ av döds, med detta riffande och så pass tydligt vokaliserad growl att man kan följa med i texten tilltalar min reptilhjärna, och betyget måste bli en femma.

Kanske inte stark sådan, men ska jag följa mina egna rekommendationer så är kriteriet ”Fantastiskt! Ett måste!”.

Precis så är det faktiskt.

Och då behöver du inte ens vara ett fan av extremmusik, bara gilla hårdrock.


Kolla in skivan på Spotify. Du kommer inte att ångra dig. Dessutom kan du få en sån här snygg förpackning för en spottstyver, så varför inte göra något galet och faktiskt köpa skivan?

MISERY INDEX ”The Killing Gods” = 5/5. Fantastiskt. Ett måste!

1 reaktion på ”Recension: MISERY INDEX ”The Killing Gods””

  1. Pingback: I play hard | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.