Recension: OPETH ”Sorceress”

Alltså.. OPETH är ju inte vad de varit. Varken rent growl-mässigt eller musikaliskt, men kanske framförallt: magin är (i alla fall för mig) borta. De senaste skivorna har man rört sig ut i progressiva rock-marker, och det är ju inget fel i det – det är mest det att jag tycker inte att bandet sticker ut och är lika lysande i den genren som man är i den progressiva döds-fåran. I mina öron har man rört sig från yppersta världsklass till Sverige-elit till… ja… rätt ordinära. Efter förra given kammade ”Pale Communion” hem en fyra (det krävdes dock intensivt lyssnande!) i betyg, och jag var såklart på bandets 25-årsfirande på Konserthuset… MEN. Man har disponerat nya ”Sorceress” på ett sätt som helt enkelt får mig att vela. Å ena sidan finns här helt fantastiska låtar (det inledande titelspåret kan vara en av årets allra bästa låtar, och dessutom får man höjdare som Will O The Wisp, Chrysalis och Era – antagligen ett par av OPETHS allra bästa spår på den här sidan 2010-talet)… å andra sidan finns det helt fantastiskt tråkiga stycken (att lägga Sorceress 2, The Seventh Sojourn, Strange Brew och A Fleeting Glance i rad kan få vem som helst att vilja klösa sig i ögonen eller skära sig bara för att något – vadsomhelst – att hända!) att ta del av.

Ska man sammanfatta det så är det typ: ”delvis där, OPETH”.

Och det smärtar mig. Kanske är det inte bandet, kanske är det jag. Jag vill ju gilla OPETH, trots mina tveksamheter de senaste åren så hävdar jag att det är ett av mina favoritband – möjligen är det så att jag dömer dem hårdare därav när jag inte faller pladask? Inte omöjligt, tyvärr, och så är ju fallet här; att jag inte faller pladask alltså. Trots den imponerande starten, vilket tar mig in på ännu en anledning till att skivan inte klockar in på ett högre betyg än ”3” (det säger ju ändå en hel del om OPETHs klass, när man som besviken delar ut en trea som typ historiskt sämsta betyg på en skiva….): den konstiga positioneringen av låtarna.

Nästan alla (utom Era) bra och fartiga låtar ligger i en klump vilket får en att tänka superlativ och beröm, för att sen följas av en rent av smått outhärdlig gegga av bajs. Segt, ”ballad-folkmusik” som egentligen är mest ickelåtar i en rad. Nej. inte av den kaliber som finns på exempelvis balladskivan ”Damnation”, eller inbäddat i övrig musik som varit fallet i resterande av bandets plattor, utan en fruktansvärt vansinnig passage som får mig att sucka och stöna. Hade det varit samma sak om det legat utspritt? Vete fan. kanske. Nu vet jag dock att jag aktivt bara vill spola, vill slippa eländet. Inte bra. Och ändå… bra.

OPETH är på en plats där jag är, ibland, och där jag verkligen inte är, ibland. Halva ”Sorceress” är helt jävla briljant och förtjänar toppbetyg, halva ”Sorceress” är ren dynga och förtjänar bottensatsen. Slutsatsen?

OPETH ”Sorceress” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

1 reaktion på ”Recension: OPETH ”Sorceress””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *