Recension: SOREPTION ”Engineering The Void”

Hm.

Den här recensionen är lite småknepig att skriva, och det av en synnerligen udda anledning. Jag har nämligen upptäckt Sundsvalls tekniska dödsskvadron SOREPTION sen tidigare, i samband med förra given ”Deterioration Of Minds”, och har i samband med mitt hemliga projekt för vårens Veckans Tips så har jag faktiskt skrivit ett inlägg om just den skivan…som inte har hunnit publicerats än. Och den artikeln – skriven i förväg alltså, då jag ville hålla samtliga vårens tips hemliga såväl för er som för mig, och kunna plocka fram ett knippe pärlband inför den årliga Hårdrockskvällen 2014 – startar (om jag inte minns fel) med hur jag hittade bandet.

Det vill jag alltså inte sno i den här recensionen, och då blir det lite krystat. Den här typen av musik växer nämligen inte på träd, och just teknisk döds tillhör den kategori musik som jag personligen tycker varierar mellan rätt trist och bra. 

Detta tillhör den senare, och då hade det kanske varit intressant att veta hur jag hittade bandet.

Men det får du vänta på. Nöj dig med att undertecknad har hittat bandet, och stanna på sidan för fortsättningen (eller början).

När teknisk döds går mig förbi så är det nämligen meckig för meckighetens skull. Musiker slår knut på sig själv för att hitta märkliga rytmer och taktaerter, vränger sig ut och in i sina försök att skapa komplicerade riff och lyckas i slutänden med att göra hela anrättningen oaptitlig. Lite som att använda alla kryddor i hyllan för att en maträtt ska bli speciell, med slutresultatet att det helt enkelt inte blir bra.

Inte någon gång går SOREPTION i den fällan.

Man lyckas snarare med konststycket att ständigt ha själva låtbygget i centrum, och sedan använda kryddorna – vändningarna i riff, komplexiteten där bas- och trumspel lägger fundamentet eller taktarterna som skevar – på ett sätt som förhöjer smaken utan att ta över.

Allra bäst tycker jag det är i mitten av skivan.

Avslutningen på Breaking The Great Narcissist med det avklingande svänget, den krossande tyngden i Utopia eller självklarheten i Monumental Burden – samtliga delar står ut på ett imponerande sätt. 

Det betyder inte att resterande del av skivan är svag, snarare att just där och då så övertygar bandet mest. Ljudbilden är också läcker, det är inga problem att plocka ut och följa ett instrument i taget om så önskas – ett faktum som sätter fingret på det Werock-kollegan Martin konstaterar i sin recension: detta är ett band som behärska sina instrument.

Det har sannolikt övats intensivt i såväl replokal som hemma på kammaren, och kanske gör det bara faktumet att man inte låter detta bli en uppvisning i instrumentalism än mer imponerande. 

Anton Svedin (gitarr), Tony Westermark (trummor), Fredrik Söderberg (sång) och Rikard Person (bas) har med ”Engineering The Void” snickrat ihop en alldeles jättefin liten dödsmetallpärla som avslöjar fler och fler detaljer ju mer man lyssnar på den.

Bra gjort!

Så.

Hur kom jag då i kontakt med bandet?

Svaret kom i mitten av april ungefär, då ”Deterioration Of Minds” fick sin vecka i solen
Bästa Spår på ”Engineering The Void” är inte helt lätt, delar av skivans styrka är dess helhet. Ska jag ändå namnge två låtar så håller jag fast vid just Utopia och Monumental Burden.

Betyget hamnar således på en ganska solid 4:a!



SOREPTION ”Engineering The Void”: 4

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.