Recension: SOTO ”Inside The Vertigo”

Det händer verkligen inte ofta, det där att en skiva som jag ser fram mot och som känns som ett ganska ”säkert kort” gör mig besviken, men så är fallet med den här plattan. Jeff Scott Soto tillhör en av mina favoritsångare, och hans track record är för mig rena hårdrocksporren. Hans stämma tycks ha hållit mig sällskap vid så många timmar och tillfällen att det är nästan som om vi känner varandra, han och jag. En platta med SOTO där han får fritt spelrum borde således falla undertecknad på läppen storligen… men se, där bedrog man sig.

Det här är nämligen inte alls svängigt. Det har inget groove. Det är inte den där nästan svävande känslan av att det inte finns några höjder som man inte kan nå. Istället är det modern metal som presenteras, där chuggande riff och närapå growl som levereras lite stötigt. I alla fall initialt, efter den första förgrymmelsen och besvikelsen så har jag spelat skivan ett par varv till, och då framträder en del ljuspunkter. Tillräckligt för att rädda betyget till en tvåa (godkänt), men det är riktigt knappt och balanserar på kanten neråt. Räddningen heter i detta fall End Of Days, ett spår där man går från akustiskt plock till närapå power metal, och där jag tycker man träffar riktigt bra, samt titelspåret Inside The Vertigo och When I’m Older. Visst tar sig ett spår som Final Say, Wrath och The Fall lite med tiden, men inte så att jag blir ett hängivet fan.

Soloplattor som är allt för mycket likhet med artistens ”vanliga” levebröd kan visserligen vara trista och rätt meningslösa, och för att man kliver långt utanför den komfortzonen ska man ha cred. Det är ju dock inte riktigt samma sak som att det blir bra. I detta fall är jag dessutom inte helt säker på att man kan kalla det en soloplatta, även om Jeff såklart är en naturlig medelpunkt. Han har (för det mesta) sällskap av Edu Corminato på trummor som gemensam nämnare, och ett antal olika ganska (för mig) okända gäster som får spela gitarr, bas, trummor på diverse spår. Herr Soto står själv för produktionen, och det man kan säga om den är väl att den är modern. På gott och ont. Skivan låter alldeles utmärkt i små datorhögtalare, och steril i riktigare grejor.

Nåväl, det här var ingen höjdare för min del. Det är tur att Jeff Scott Soto har just den där katalogen att luta sig mot så att jag kan få mitt lystmäte ändå, i väntan på nästa giv med karl’n bakom mikrofonen.

SOTO ”Inside The Vertigo” = 2/5. Godkänt. För fans och samlare

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.