Recension: WITHERSCAPE ”The Northern Sanctuary”

Svenska WITHERSCAPE är något av ett fenomen. Två killar som inte alls är vanliga, vi snackar om dels Ragnar ”Rage” widerberg som inte bara kan smiska trumskinn i Örebrobandet WITCHCRAFTs senaste alster ”Nucleus”, utan även lira gitarr som om livet hängde på det, och demonproducenten och mästergrowlaren Dan Swanö vars förflutna omfattar bland annat EDGE OF SANITY. Man spelar inte live, och verkar ha grymt kul när man arbetar fram låtarna (läs exempelvis Martins intervju med Ragnar på Werock!), och man följer inga givna regler. Det som är kul att spela och verkar passa – det kör man in i låten. Debuten ”The Inheritance” var inget annat än en bomb när den slog ner hos undertecknad, och när de släppte EP’n ”The New Tomorrow” så blev effekten nästan bara att jag ville ha mer av bandets musik. Till slut är vi då här med uppföljaren, vacker målade ”The Northern Sanctuary”, och på den givna frågan om det var värt att vänta och alla hopp är uppfyllda är det enkelt att svara: ja. Det här är en skiva du helt enkelt ska ha i din hylla.

Jag kan faktiskt inte tänka mig någon annan akt som på samma sätt blandar lekfullhet, growl, rensång, chiugga-chugga, ”Iron Maiden”-galopp, rock’n’roll-riff och rena hårdrocks-yvighetssolon på samma sätt som WITHERSCAPE gör, och dessutom på ett sådant sätt att man faller pladask för det. Den avslutande titellåten är exempelvis knappa 14 minuter av det som OPETH en gång var men lämnat efter sig för typ 10 år sen – och det på ett sätt som gör att man undrar om inte WITHERSCAPE gör det bättre eller lika bra. Inledande Wake Of Infinity är progressiv döds-rock (ja, vafan, lyssna själv och försök kategorisera det hela…!) som inte bara sparkar igång plattan utan även hela din kropp, och så fortsätter det. Min allra bästa stund är personligen när man passerar mittsektionen med The Examiner, Marionette, Divinity och personliga favoriten God Of Ruin, helt enkelt för att man passerar såväl balladläget som öset på ett helt naturligt sätt. Det kallas antagligen för ”flow” om man ska vara ärlig, men det spelar mindre roll. Det är just där det händer som mest och som bäst tycker jag, då de låtarna vävs ihop.

”The Northern Sanctuary” lär återfinnas i kampen om höga placeringar på en årsbästalista, men jag håller den inte för ett maxbetyg. Det är verkligen essentiell detta år, men det är inte en skiva som jag blivit sådär ”besatt” av trots idogt spelande. Efter 10 varv är den magisk. Efter 20 är den riktigt riktigt bra. Efter 30 så är den fortfarande på samma nivå, och känns som om man kan den. Fast det är klart… jag har passerat 30 varv på den, så något visst har den alltså…!

WITHERSCAPE ”The Northern Sanctuary” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

1 reaktion på ”Recension: WITHERSCAPE ”The Northern Sanctuary””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.