Recension: WOLF ”Devil Seed”

Klipp i rösten, sa Bill.

Klipp i rösten, sa Bull.

Att recensera Örebrokämparna WOLFs sjunde fullängdare ”Demon Seed” utan att kommentera det helt uppenbara som slår emot en likt en svallvåg efter första riktiga låten är närapå omöljigt; frontmannen Niklas ”Viper” Stålvind har ett jäkla klipp i rösten. När refrängen till löjligt smittsamma Shark Attack drar igång är det långt från enkelt att sitta still, och ungefär hälften av rörelseenergin som vill fortplanta sig från högtalarna till kroppen kommer från melodin och riffet – resten gör de där stämbanden av guld. Personligen krokade jag på bandet i början av karriären, vid andra- och tredjegiven (”Black Wings” från 2002 samt vassa ”Evil Star” från 2004), men som med så mycket annat här i livet har vi glidit ifrån varandra en aning, WOLF och jag.

Visst, jag lyssnade in mig på ”The Black Flame” från 2006 också, men sen har det varit tyst. Den enorma kraften i det som är dagens skivflod har obönhörligt separerat oss från vidare kontakter, så det är nästan en chockartad upplevelse att ta del av en öppning som den bandet serverar på årets giv. Instrumentala Overture In C Shark håller tillräcklig klass för att få mig att glömma att jag egentligen inte gillar intron, och sen brakar man på med skivans överlägset bästa spår, tidigare nämnda Shark Attack. Och herrejestanes hur man brakar på! Det är en sån där låt som är lite tveeggad, faktiskt, då den visserligen får lyssnaren att närapå tappa brallorna av förtjusning – men samtidigt kan få övriga låtar att framstå som en aning blyga. Nästan sävliga.

För min del är återupptäckten av WOLF angenäm, men jag tycker nog att materialet inte riktigt håller toppklalss hela vägen. Förutom min förälskelse med hajattacken så finns det ett par vassa spår – tunga Skeleton Woman, fina hyllningen (?) till seriemördaren Dexters alter-ego The Dark Passenger är väl de absoluta höjdarna i övrigt – och ett knippe låtar som verkligen inte gör bort sig. Det finns bra många band som skulle sälja sina förstfödda för att kläcka ur sig låtar som Surgeons Of Lobotomy eller I Am Pain, men som klassiskt heavy metal-band tycker jag inte riktigt att det håller toppklass hela vägen. Genrens förbannelse är kanske litegrann att man alltid kommer att mätas med de där riktigt stora, de där riktigt klassiska…och det går inte att komma ifrån att det hörs att WOLF hämtar referenser från IRON MAIDEN, MERSCYFUL FATE och JUDAS PRIEST. Det är – verkligen – inget att skämmas över, och antagligen vad jag själv skulle göra om jag hade någon som helst musikalisk begåvning i kroppen och ville spela heavy metal, men baksidan med det är att man måste vara så jävla bra för att kunna hävda sig.

WOLF är nästan så bra, stundtals når man dit – men inte alltid. Personligen ser jag ljuset hellre än skuggorna, och tar med glädje och hyllar de gånger man bryter ytan för att visa sin briljans – till och med när det innefattar att man blir neddragen under densamma i samband med en attack från havets rovdjur nummer ett. Shark Attack!

Betyget då? Knepigt, faktiskt, men jag får följa mina egna uppsatta riktlinjer. De innebär följande:

5 – Fantastiskt. Ett måste!

4 – Mycket bra. Du behöver detta!

3 – Bra- Värt tiden och pengarna.

2 – Godkänt. För fans & samlare.

1 – Dåligt. Håll dig borta!

Med dessa parametrar i bagaget så balanserar skivan mellan betyget 3 och 4, och hade jag kunnat fega skulle det vara en ”tre-och-en-halva”. Det ligger dock inte för mig, och till syvende och sist är det å ena sidan skivans eventuella framtid avgöra, å andra sidan respekten för det hårda arbetet och kvalitén i höjdpunkterna som tampas. Jag tror inte att jag kommer att lyssna på detta i sin helhet så otroligt många gånger om ett par år, alldeles oavsett hur bra inledningen är (den lär dock hamna på  allehanda spellistor).Å andra sidan älskar jag inställningen med disciplinerat arbete och låtsnickeri samt hur jäkla bra de träffar stundtals.

Initialt hade jag också satt en betygstrea (om än med mersmak), men med tiden så vinner skivan över mig på den högre siffran. Den äter sig liksom fast, och nu – i sanningens ögonblick – så vill jag dela ut det högre betyget!

WOLF ”Devil Seed” = 4/5. Mycket Bra. Du behöver detta!

2 reaktioner på ”Recension: WOLF ”Devil Seed””

  1. Har bara hört Shark Attack ännu så länge från kommande skivan och jag kan bara hålla med om att den håller en klass för sig själv. Riktigt bra låt som sätter sig lätt.

  2. Pingback: Rebellängeln Dricker Wolf Pale Moon Ale | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.