Ridgeway Imperial Barley Wine

Öl: Imperial Barley Wine
Stil: Barley Wine
Styrka: 10,0%
Bryggeri: Ridgeway, West Sussex, Storbrittanien
Var: Systembolaget – 1 Juni Standardsortimentet.

”Would you like a cup of barley wine sir?”

Jodå, man skulle kunna tro att jag skulle välja att highlighta någon humlebomb inför kommande släpp eller någon tung stout? Men jag valde att förkovra mig i den här, en Engelsk Barley Wine som agerar som en aristokrat i plommonstop och promenadkäpp. Varför då? Jo, för att gillar att testa olika stilar och är inte sen att ge mig på en stil som inte är min favorit. Det har delvis att göra med att jag vill bredda mitt smakregister, och delvis för att jag är dum i huvudet helt enkelt.

Ni som har följt mig ett tag på Instagram, och även här, vet att jag är lite av en motståndare till att lagra öl. Jag fattar inte varför man gör det? -”Vad säger karln? Är han helt från vettet?”. Ja det är jag som sagt, men det har att göra med ett par andra faktorer faktiskt.
1. Jag gillar när öl bråkar och är uppstudsiga. Jag vill bli bitch-slappad före en mjuk klapp.
2. Jag har inte plats egentligen.
3. Jag kan inte hålla mig.
4. Och till sist, jag vill bedöma en öl när den är nyfödd, och inte när den har legat och skräpat i någons källare i 7 ½ år.

Okej, det finns avsteg, och det är när någon annan har lagrat den åt mig. En kompis kanske, som är betydligt mer väluppfostrad än mig. Eller som i det här fallet, när bryggeriet har gjort det med flit. Den här är från 2012 och säljs i numrerade flaskor. Om jag har förstått saken rätt, och vi Svenskar köper alla som finns, så kommer det att komma nyare flaskor som ersättning. Sätt inte pengar på det dock, då jag är synnerligen opålitlig.

Så, Engelsk Barley Wine alltså. Det är inte riktigt det man sitter och skottar i sig en ljummen sommarkväll, men, vad gör man inte för att sticka ut och vara lite udda. Dessutom så var det en regnig och mulen eftermiddag när jag drack denna så det kändes lite som höst.

Aromen är söt och tung. Engelsk kola och chutney. Övermogna frukter som hänger tungt på den trötta grenens yttersta spets som dignar ner så den nästan får markkänning. Ett uns av läderbyxa krullar till i näsborren, som att Rob Halford skulle komma och cykla förbi efter en spelning och är borta innan du hinner vända dig om och se honom fara hemåt.

Smaken tar inspiration från aromen och erbjuder karakteristisk sötma som sig bör av en Engelsk barley wine. Sött sirapsbröd med aprikoser och dadlar. Det är lite som att koka ”pensio-soppa” med sockerlag på brunt socker och doppa med bröd. Det kommer ett uns av bitterhet på slutet i citrusskal och apelsiner (ekologiska såklart).

Den här är lite för söt för mitt tycke, men den är stiligt komponerad och erbjuder garanterat något för dig som inte gillar när bryggerier humlar sönder din kära barley wine.

6,5/10 av eder Hopmaestro men diggar du riktigt klassisk barley wine bryggd med monokel och fickur i bröstfickan kan du lätt lägga på 1 til 1½ poäng utan att be om ursäkt.

Detta kräver Engelsk klassisk artig rock så jag lutar mig tillbaka och drar på ”Perfect Strangers” med Deep Purple. Mjukt och tungt på samma gång, precis som ölen.