Tempel Brygghus Gehenna och Perdition

TempelGehenna

 

Öl: Gehenna
Stil: Sour Ale/Wild Ale
Styrka: 5,2%
Bryggeri: Tempel Brygghus, Uppsala, Sverige
Var: Systembolaget – Lokalt och Småskaligt – 5 Maj.

”In the valley of Gehenna, the ground went sour…”

Nu ni, go vänner och andra, idag är det första gången eder ölhjälte recenserar suröl på bloggen. Och jag är så galen så jag kör en dagens dubbel på det och klämmer i med två på en gång. Dessutom är båda från samma bryggeri. Jag är för tokig! Tempel Brygghus från Uppsala dyker upp så här som gubben i lådan och ruskar om oss ofrälse så här utan förvarning. Dom huserar ihop med bryggeriet JackDaw Brewery i någon obskyr hörna av Uppsala, jag vet inte exakt var men man kan tro att det är i något gammalt spökhus eller liknande för det här är inte att fika med det kan jag lova.

Jag anser mig själv vara en novis, eller oupplyst om du så vill i de fina kvarteren där man sippar på suröl av olika slag och diskuterar livets mysterier med baskern käckt på svajj. Jag har egentligen ingen ursäkt för det, förutom att jag har haft svårt för stilen. Jag har nog inte tyckt att det har varit otäckt eller så, det har bara inte tilltalat mig. Och, jag finner ingen direkt anledning att sitta och suga i mig drycker som inte ger mig något tillbaka, och framför allt inte skriva om dom. Men… sent skall syndaren vakna.

Tempel Brygghus brygger bara suröl, och de har det även uttalat i sin profil. De använder maltskalens egna bakterieflora och låter den bilda surmäsk. Kortfattat så dunkar man i ett gäng med maltkorn i den första avsvalnade mäsken och låter den naturliga fermenteringen ta fart av det som de stackars maltkornen har med sig, bl.a. lactobaciller. Låter det fräscht? Nej, kanske inte, men vafasen – blanda till dig en Strawberry Daiquiri så hörs vi en annan dag då.

Gehenna – dalen utanför Jerusalem där folk offrade allt möjligt till de gamla gudarna innan kristendomen. Hundar, uttrar, gamla sandaler och t.o.m. människor offrades för att få ordning på allt möjligt. Senare så blev dalgången helt sonika en soptipp, där man eldade upp allt som kom i vägen. Man skickade även dit liken från ohederliga typer som avrättats för ruffel och båg affärer dom blivit ertappade med. Man kan ju gissa att det var lite surt där, både i marken och i sinnesstämningen. Gehenna blev även synonymt för ”Helvetet”, i och med att om du var en filur som filurade en gång för mycket så blev din slutstation uppeldning i Gehenna. Men nog om dessa glättiga ting, nu är det öl vi snackar om.

Aromen är sur, ingen tvekan. Syran av gröna äpplen och kiwi blandas upp med citrus, gamla underkläder, arbetarskrev och yoghurt. Likt en rökpelare från Gehenna osar den upp ur glaset, in i näshålan och får dig att tänka på allting annat än Hugo Boss.

Smaken är en liten virvelvind av gröna omogna krusbär, sura äpplen, dåligt jäst bulldeg och citron. Det kommer en oljig effekt i mitten som känns lite som fiskleverolja för att sedan snabbt slå över till halv-funkig jäst som bildar stridspar med citrus.

Det här var en intressant upplevelse, och eftersom jag är lite av en newbie på suris, så får jag gå på magkänslan här och rekommendera den till vem som helst som är intresserad av att börja dricka suröl att testa. Jag ger den utan att tveka 7.5 av 10.

TempelPerdition

 

Öl: Perdition – Sour Raspberry Stout
Stil: Sour Ale/Stout
Styrka: 8,3%
Bryggeri: Tempel Brygghus, Uppsala, Sverige
Var: Systembolaget – Lokalt och Småskaligt – 5 Maj.

Devil cracked the earthly shell
Fortold she was the one.
Blew hope into the room and said:
”You have to live before you die young”

Japps, vad kan vara mer passande efter ovanstående öl än att skrida vidare till en storebror, eller storasyster kanske?
Tempel Brygghus släppte även en stout i den sura klassen med hallon i. Surt på surt = Extra surt? Hallon i sin naturliga osötade form är ganska sura. Nu menar jag inte direkt från busken, utan i juiceform. Osötad hallonjuice kan få den mest tränade smaklök att begå hara-kiri om man inte är beredd. Jag gillar hallon rent generellt, så det här kan bli kul.

Jag måste säga direkt att det här kan nog bli årets svenska öl för mig. Det var längesen jag blev så löjeväckande överraskad att jag började fnittra för mig själv när jag drack en öl. Jag kommer inte ens ihåg när det var sist? Det kanske bara är jag som sitter och fnittrar när jag smakar extra god brygd? Vi går vidare direkt.

Aromen är uppenbar hallon. Den är så markant så att man undrar hur mycket dom har använt egentligen? Grym hallondoft! Där under så stiger en klassisk stout-doft upp ur djupet som en muterad brax och tjuvnappar på kroken. Choklad, mildrostad malt och en försiktig aning av kaffe.

Smaken, och det är här magin uppstår. Först så luras hjärnan in i tankevurpa att det är en vanlig stout du dricker, men ganska snabbt slår det över till en sur men frisk naturlig hallonsyra, det är nästan så det går över till röda sura körsbär och härsket nattvardsvin. Men det svänger igen och trillar över i en godisaktig och fruktig avslutning utan någon som helst aning av alkohol trots att den ändå är ganska hög i procenten. När man pressar tungan mot gomseglet så bubblar det lite av fruktsyra och fräser lite. Syran är lite som harsyra, eller surklöver som en del kallar det.

Ja, herre min skapare vilken god öl det här är. Självklart så återspeglas det i att den är tokslut, men jag hoppas att den snart kommer in i lager igen?? Gör den inte det så blir det problem, för denna måste jag ha ett litet lager av hemma. Jag rekommenderar Tembel Brygghus att kontakta varje hallon-smugglare i Norra Europa, för det kan gå åt ett par kilo framöver? Det blir 9,5 av 10 här, inget jidder!

Jag lutar mig tillbaka och lyssnar på ”Ghost of Perdition” av Opeth. Det känns passande.

2 reaktioner på ”Tempel Brygghus Gehenna och Perdition”

  1. Pingback: Tempel Brygghus x2 | Flyg, Audio & Vision ...SLICE

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.