ALICE IN CHAINS.. kliver ut ur spökskuggan nu?

Seattles ALICE IN CHAINS är ett av de där banden där jag köper skivan oavsett, helt enkelt för att.. ja.. det är sånt man gör. Jag har alla skivor de släppt, och jag tycker att de fortfarande gör bra skivor så det är inte mycket att tveka om. Inför ”Rainier Fog” så har vi fått tre singlar som dessutom gör mig ganska pepp på det kommande släppet. The One You Know var första, och den har en refräng som är ruggigt stark (spela den på hög volym oich låt dig svepas med i hur den lyfter!), So Far Under (den svagaste singeln som ändå är okej eftersom den har det där malande soundet, och jag misstänker att den har sin givna plats på skivan för att bryta upp allt) och nu i förra veckan Never Fade (som är rock’n’roll som låter rätt likt PEARL JAM, även om det förstås är mörkare och eländigare eftersom det är AIC som står som avsändare trots allt).

Visst, det är kanske inte deras allra bästa material i karriären, men det låter – tycker jag – som om de kanske nu kliver ut ur skuggan som spökena kastat över bandet sedan comebacken. Layne Staley, den forne sångaren från glansdagarna, har trots att han varit död bra länge (sen 2002 för att vara exakt) legat och lurpassat i kulisserna på såväl ”Black Gives Way To Blue” och ”The Devil Put Dinosaurs Here”, och skivorna har haft en klang av melankoli. Även basisten Mike Starr har gått ur tiden, så kanske har sorgen funnits som en naturlig del i arbetet?

Gissningsvis kommer det här att omskrivas i korta ordalag även när ”Rainier Fog” ska summeras, och visst lär William DuVall få leva med epitetet ”den nya sångaren” länge (inte lika länge som Derrick Green i SEPULTURA dock, som aldrig kommer att komma förbi det stadiet..!) men ändå.

Jag hoppas verkligen att ALICE IN CHAINS kliver ut i solen igen, och gör musik som inte blickar bakåt alls. Att de levererar flera låtar av samma dignitet som Never Fade och The One You Know. Att de närmar sig FOO FIGHTERS och PEARL JAM avseende refräng- och rock’n’roll-känsla samtidigt som de inte säljer ut sig och fortsätter vara mörka och svintunga som bara de kan.

I så fall kanske vi får svaret om vilka som egentligen är bäst av Seattles fyra stora. I så fall kanske 2018 blir grungens år. Snart vet vi – stay tuned för recension vad det lider!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.