Besatt av KING DIAMOND ”The Puppet Master”

Vänner – vi har kommit till den sista skivan i serien Besatt. Nä, inte totalt sett, utan för våren. Och som sista skiva och nedslag i verkligheten ska vi välja den första skivan som besatt undertecknad under den tiden som Metalbloggen funnits. Visst har det funnits fler, men jag väljer att plocka just den här helt enkelt därför att KING DIAMOND  egentligen är en ny kärlek… och ändå inte.
En gång i tiden hörde jag kungen för första gången. Jag kan inte ens minnas när det var, eller var, men i något sammanhang spelades någon av skivorna (säkert med MERCYFUL FATE, kan jag tänka). Jag fastnade då inte för hans rätt speciella sångstil, och ratade under många år hela paketet. Sen var det någon som satte ”Abigail” i öronen på mig, tillsammans med texterna. Jag tror att jag lånade plattan från min morbror, men även här ska jag erkänna att minnet sviker mig en aning. Resultatet svek dock inte, och jag blev helt såld på  plattan. Det riktigt konstiga i samband med det är egentligen att jag inte fortsatte min utforskning av KING DIAMOND, utan stannade där. Det är inte likt mig, men kanske kan det bero på någon form av avsaknad av pengar eller input från annan stans? Gissningsvis var detta den enda skivan jag kunde låna kanske, men oavsett anledning så hade jag under många herrans år en riktigt konstig inställning till herr diamant. ”nja, jag gillar inte riktigt hans sång förutom på Abigail som är en suverän platta”. Som om han skulle sjunga annorlunda på den än på någon annan.
Mitt nästa försök blev med ”Them”, men den fastnade jag inte alls för, och kanske var det en bidragande orsak till mitt stopp i diskografigrävandet. Till dess att liveskivan ”Deadly Lullabyes” hamnade i min väg. Med sitt polerade ljud så kan den väl betraktas mer som en samling än som en regelrätt livegiv, och den gjorde mig framförallt sällskap under många svarta nätter med familjen snarkade, framförallt på semester i Spanien. Det kunde med lätthet varit den skivan som klistrats fast i detta inlägg, men istället ledde den mig vidare till ämnet för dagen. ”The Puppet Master”, här avbildad i sin deluxemodell med digipack och extra DVD-platta. 
Det var låtarna The Puppet Master och Blood To Walk som var mest skyldiga, två fantastiska spår som satte ett starkt avtryck från den där liveskivan, men hela skivan är verkligen riktigt bra – och ett alldeles utmärkt exempel på när produkten som helhet lyfter alltihop. Om man ”bara” lyssnade på musiken så var det nog bra, men att samtidigt kunna följa med i illustrationer och lyrik via det lyxiga medföljande häftet gör verkligen att historien får mer tyngd i sig. Den där skivan blev därför en sån som jag släpade runt på. I bilen, i väskan fram och
tillbaka till jobbet, i en ständig resa mellan skivhyllan på övervåningen och stereon på undervåningen hemmavid. Jag fick ett nästan febrigt behov av att ständigt ha möjligheten att kolla upp något, och utvecklade under ett par veckor inte bara kärlek till skivan (och, ska sägas, till King Diamond, för i och med denna tid så var det som om jag knäckte koden till hur man ska lyssna på karl’n), utan även en ganska besatthet som nog gränsar till vad som är sunt. Jag kunde liksom inte slå av mitt i en låt, utan fann mig sittandes på parkeringar lite här och var runt om i Stockholms affärsvärld, med bilen avslagen men utan att stiga ur. Jag var tvungen att höra klart på den låt som råkade spelas vid tillfället, helt enkelt. Kapitlet i sagan var tvungen att ta slut.
I samband med detta så var också ett långt kapitel i mitt affärsmässiga liv på väg att ta slut. Som vanligt är det svårt att säga exakt hur och när det startade, men under dessa intensiva veckor under hösten 2011 så föll det på plats för min del. Det var dags för uppbrott, och det  ur ett yrkesmässigt perspektiv. 
Det blev totalt nästan 12 år på det IT företag som låtit mig växa från Account Manager till Key Account Manager, vidare till Sales Manager
under rätt många år, för att till sist prova på att vara Product Manager samt Business Manager. Jag vantriuvdes i stort sett aldrig, men  flamman falnade till att pyra lite grann, och pyrandet blev till glöd – som till sist var slut även den. Under sådana premisser presterar inte jag, speciellt inte som det roligaste som finns är kontakten med kund.. och jag är usel på att fejka. Finns inte hjärtat med så blir dte inte riktigt bra. Det funkar, men det blir inte riktigt bra. I slutänden visade det sig att jag höll arbetet under armarna medan jag hade ett öppet sinne, och hamnade som av en slump vidare i min karriär. Gick inte från, utan till något som lockade.
Den där hösten då, när jag bestämde mig. Den perioden hade jag en chef som jag helt enkelt inte kunde med.  Visst har jag haft allehanda chefer, och givetvis en del dispyter med dem också, men aldrig på det här sättet. Möjligtvis var det en anledning till att jag någonstans, djupt nere och undangömt, beslutade mig för att lyssna på andra erbjudanden, och möjligtvis är det en av anledningarna till att jag stoppade näsan så djupt i den här skivan. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att det känns lite tveeggat varje gång jag håller i just den här skivan. Det ger glada vibbar eftersom jag fann kungen, men dåliga vibbar eftersom en del av de minnen som är kopplade till den
är så pass unkna.  
På sätt och vis kanske det passar.  Tveeggade känslor, menar jag.  Detta är nämligen den sista skivan i serien Besatt som kommer att
skärskådas innan sommaren. 
Serien återkommer till hösten – precis på samma sätt som Rebellängeln Tipsar, och fordom serierna om Live!- och Remasters har gjort efter sina sommaruppehåll – men jag är inte helt säker om det blir med nyskrivet eller återvunnet material. Det bygger på att jag hinner skriva, planera och planera lite under sommaren.  Tveeggat, alltså, för samtidigt som det är uppehåll så är detta en kul serie att skriva. Kul, och lite tuff ibland. Utlämnande.
Nå. Sist men verkligen inte minst: KING DIAMOND ”The Puppet Master”.
En bra skiva att bli besatt av!

2 reaktioner på ”Besatt av KING DIAMOND ”The Puppet Master””

  1. Shit va titlar det finns i IT- världen asså…;) Skivan är grym och Herr Diamant är Kung i min värld.
    Men en detalj har jag alltid funderat på, och det gäller produktionen på hans skivor. Är den inte lite tunn? Tänk en riktigt fet produktion från Andy Sneap eller Jens Bogren tex. Hur fett skulle inte det bli då! Eller kanske inte…? Kanske ska det helt enkelt låta så här om King Diamond.

    1. Chief Rebel Angel

      Hahaha… ja, det är märkligt vad titlar IT-världen kan kasta runt sig. För att inte tala om förkortningar!

      Bra poäng faktiskt.
      Det vore väldigt kul att höra med en sådan produktion, trixet skulle väl vara just som du skriver: att behålla ”King Diamond”-känslan..

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.