Midsommartvekamp: DEMONAZ vs Abbath’s I

Midsommar är här.
Det är fredag. Och som en påminnelse om det pågående Sommarkrysset (du vet att DEMONAZ-plattan finns med där…) så ska du få en lite läsbonus.Som svalka (ahahahaha, som om extra svalka skulle behövas en svensk sommar!) sparkar vi igång med en isande Tvekamp. Två ”bröder” från IMMORTALmed sina soloplattor, ”March Of The Norse” och Between Two Worlds”
Abbath döpte sitt projekt till I, medan Demonaz satte sitt eget namn på sin skiva.
Båda har medverkat som Tips på Metalbloggen en gång i tiden.

Båda två har valt Nuclear Blast som skivbolag, och har prytt sina omslag med silver-på-svart.
Och båda har använt Armagedda som trummis och Ice Dale som hjälp med gitarrerna.
Båda skivorna är riktigt bra, och bjuder på en isande känsla av nordanvind.
Helt upplagt för Tvekamp, alltså!
Konceptet är som vanligt. Ett antal ronder där respektive skiva tilldelas en poäng mellan 1 och 5, för att sedan summera fram en vinnare.

Okej?
Då kör vi!

Rond 1 – Omslag
Som nämnts har båda alstren ett svart digipackomslag, med silvertryck på. Det finns förstås versioner, främst av DEMONAZplattan, men låt oss ställa de två bilderna som syns ovan mot varandra. I har ett omslag som är, faktiskt, rent av jävligt fult och på tok för enkelt och intetsägande. Inte ens min version där själva I’et är i reliefsilver blir snyggt. Namnet i sig är ju dessutom helt hopplöst.. Demonaz har en odöd krigarkonung som avbildas svagt, och det funkar bättre. Extra snyggt är den färgade versionen som finns vid recensionen, men jag tycker att även den svart-silvriga bilden funkar rätt bra. Det är inte snyggast av allt, men ”bra”.

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 1

Rond 2 – Inledning
Båda skivorna består av tio spår. Bra det, då kan vi dela allt på samma sätt, och det ger oss en inledning som består av de tre första låtarna på varje skiva. ”March Of The Norse” startar med trion Northern Hymn (en akustisk stämningsinledning), All Blackened Sky (bra inledningsspår) och titellåten (riktigt bra episk och kall hårdrock).
Fint så, och även om man slösar bort ett av tre spår på en inledning.
”Between Two Worlds” startar utan krusiduller istället. Första låten är utmärkta The Storm I Ride, och sen får man Warriors och titelspåret.
Bättre utnyttjande, men Warriors är ingen av skivans bästa spår och känns faktiskt malplacerad där den ligger som andra låt på skivan.

Jag har i normala fall höga förväntningar på andra spåret på en platta (det första ska helst vara en ganska snabb bit, det andra ska vara en av skivans bästa låtar… traditionell? Jodå!).
Får bli jämnt skägg mellan skivorna ändå, till slut.

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 4

Rond 3 – Mittenpartiet
Med samma matematiska logik hamnar alltså mitten av skivan på 4 låtar.
DEMONAZ har fyllt dessa fyra spår med A Son Of The Sword (skivans bästa spår!), Where Gods Once Rode (skivans näst bästa spår!), Under The Great Fires och Over The Mountains (skivans tredje bästa spår!).

Idel klass, faktiskt, och en ruggigt stark passage. Imponerande.
Abbath stoppar in stabila pjäserna Battalions (som låter inte så lite Immortal…), Mountains, Days Of North Winds (en av skivans starkaste kort) och skönt svängiga och lite episka Far Beyond The Quiet.
Starkt, men ändå snäppet svagare än vad hans vapenbroder åstadkommit i detta skede.

March Of The Norse: 5
Between Two Worlds: 4

Rond 4 – Avslutningen.
3 spår återstår för att stänga skivan, och det använder Demonaz genom att servera Ode To Battle, Legends Of Fire And Ice samt instrumentala bonusspåret Dying Sun. En ganska svag avslutning, framförallt som efterföljare till den urstarka mitten av skivan. Det räcker till mittenbetyget, men inte med mersmak.
”Between Two Worlds” gör lite tvärtom.
Sparar det bästa till sist, typ.

Cursed We Are är riktigt bra, Bridges Of Fire likaså och sista låten Shadowed Realms är klart bästa låten på skivan. Bästa låten på någon av dessa två skivor, egentligen.
Full pott?
Visst!

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 5

Rond 5 – Sång
Jo. Alltså, det går ju liksom inte att ha en sån här Tvekamp utan att ha en rond som kollar på själva upphovsmännen, frontmännen och deras sånginsats.
Här har förstås Abbath en fördel, han är trots allt den som hanterar sång i Immortal. Demonaz spelade gitarr, till dess att hans senor i armen inflammerats och han tvingats sluta – och sedan dess har han stått för text och bollplank, typ, i de norska black metal-veteranerna.
Men någon naturlig sångare är han ju inte (som om Abbath nu skulle vara det…).
Nåväl, de båda gör ändå ett relativt gott hantverke båda två.
Det kanske inte är de vänaste av strupar, men det är gjort med känsla och med så pass hög kvalitét att man känner nordanvinden i ryggen.
Jag håller trots det Abbaths insats lite högre.
Dessutom gillar jag den där raspiga, lite galna, stämman som den karl’n besitter!

March Of The Norse: 2
Between Two Worlds: 3

Rond 6 – Bandet
Jamen, säger du – det är ju typ samma band?
Precis. Det är ju det som är så kul i en jämförelse.
På båda skivorna har man tagit med sig Armagedda för att hamra skinn, Ice Dale för att spela gitarr (i Abbaths fall som extra hjälp, i Demonaz fall som enda gitarrist eftersom det ju är förhindrat för huvudmannen på grund av det där med den kroniska inflammationen i arnen – och när han ändå var med och hanterade gitarren där så spelade han bas också, bara för att). En viss TC King (även känd som King Ov Hell, Gorgoroth…) spelar bas på ”Between Two Worlds”.
Totalt sett: norsk black metal-elit.
Och man levererar.
I båda fallen, men kanske speciellt på ”Between Two Worlds”.
Det är rätt så jäkla tajt och snyggt ihopskruvat, och jag önskar egentligen att den där uppsättningen tog just detta (och kanske något mer) materialet ut på vägarna.
Tror det hade blivit både kul att se, och bra levererat.
Ice Dale torde vara en av de mest kompletta strängbändarna som samtida Norge har att bjuda, han verkar kunna spela både lead och komp på ett snyggt sätt!

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 4

Rond 7 – Produktion
Framförallt Demonaz skiva sänder känslan av isande vindar nerför ryggraden. Musiken, texten och framförallt produktionen är ganska karg, och får undertecknad att vilja stå på en kal ås mitt i skogen, omgiven av berg och snö medan en storm tornar upp sig i fjärran.
Det är ändå rätt bra betyg på en produktion!
Visst, det finns en del övrigt att önska avseende hur tydligt man lyfter fram bas och gitarr, stundtals är det nästan väl grötigt för att en del riff ska tränga igenom ljudmassan, men ändå.
Det är en skön stämning på skivan.
”Between Two Worlds” känns mer påkostad och liksom renare i ljudet.
Det betyder inte att det är rent, men ändå lite mer polerat.
Och med mer djup.
Mer tredimensionellt i jämförelse.
Jag gillar båda produktionerna, och även om ingen av dem är riktigt bra i ordets rätta bemärkelse så är de verkligen passande.

March Of The Norse: 3
Between Two Worlds: 3

Rond 8 – Titelspåret
Trots allt – titelspåret är tungt. Det är viktigt på en skiva.
Det värsta som finns när det gäller att sänka förväntningar är när titelspåret är första singeln från första skivan och det dessutom ligger först på skivan. Det ger onda aningar!
I detta fall har man placerat titelspåret som låt nummer tre, på båda skivorna.
Bra det.
Det är lagom.
March Of The Norse är svängig episk och riktigt bra hårdrock. Den passar bra till skivans övriga låtar och känsla, och jag tycker att det är en värdig titellåt. Klar fyra.
Between Two Worlds är snäppet svagare. Den är inte dålig, men den tillhör faktiskt inte heller de 4-5 starkaste spåren på skivan – och det tycker jag att man kan begära av ett titelspår!

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 3

Rond 9 – Känslan
Okej, nu får det vara bra.
Vi avslutar med en sista rond där jag ska försöka sammanfatta och betygssätta mina känslor och övergripande tankar om skivorna.
Där jag ger uttryck för mina tankar om dem, innan denna skärskådning. Så får vi se om summeringen håller med, det är långt ifrån alla gånger det blir så i den här serien.
”March Of The Norse” är från 2011, och jag gillar plattan. Inte minst för den ansträngning som Demonaz stått för när han lyckats slutföra den, men även för just den där känslan av karg natur som den frambringar hos mig. Den har inte lika lång levnadstid som ”Between Two Worlds” (utgiven 2006), och därmed inte lika många spelningar och lika djupt insjunkna klor p ådet sättet, men det är ändå en skiva jag återvänder till med jämna mellanrum, och gillar skarpt.
Jag tycker du ska ha den i din hylla, därav mitt val av skivan som Veckans Tips när det begav sig.
”Between Two Worlds” trodde jag ändå skulle knipa segern i denna Tvekamp, helt enkelt för att det är en ruggigt bra skiva som jag har haft en tendens att tipsa folk om genom årens lopp.
Det var ett av de allra första Veckans Tips som jag skrev ner, och det finns givetvis en anledning till det – detta borde verkligen inte vara en hemlighet!
Så, min känsla säger att Abbaths projekt är snäppet bättre. Inte mycket, men ändå snäppet bättre…

March Of The Norse: 4
Between Two Worlds: 5

Sammanfattning.
Okej, dags att räkna ihop då. På förhand tippade jag för mig själv att ”Between Two Worlds” skulle knipa fler poäng, så låt oss se hur vi landar….

March Of The Norse: 32
Between Two Worlds: 32

Oj.
Oavgjort… det var oväntat. Did not see that one coming!

3 reaktioner på ”Midsommartvekamp: DEMONAZ vs Abbath’s I”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.