Rebellängeln Tipsar: THE DEVIL’S BLOOD ”The Time Of No Time Evermore”

Historien om Holländska THE DEVIL’s BLOOD är i slutänden en ganska tragisk sådan.
Man började alldeles glimrande, med EP’n ”Come, Reap” kraschade man rakt in i kritikernas och fansens vardagsrum, och bandets blandning av rock’n’roll och diaboliska, ockulta och direkt farliga texter tycktes öppna portarna för en veritabel flodvåg av band som följde efter.
Eller, de var kanske inte direkt först eftersom det fanns andra sedan tidigare, men undertecknads känsla är att man var det band som verkligen lyckades på bred front först.
Så småningom skulle syskonparet Lemouchi (Selim på gitarr och systern Farida på sång) glida ut på helt egna vidder, och innan tredje och sista skivan ”III – Tabula Rasa or Death And The Seven Pillars var färdigmixad valde Selim att följa sin övertygelse om ett liv bortom detta jordeliv.
Jag tycker personligen att de avslutande kapitlen, skiva nummer två (”The Thousandfold Epicenter”) och framförallt den sista tredje given är en studie i meningslöshet, och att bandet i sitt eget sökande efter en form av trans eller magi helt enkelt skapade musik som är trist för oss lyssnare. Däremot anser jag att bandets ”riktiga debut”, första skivan ”The Time Of No Time Evermore” är en av de riktigt stora skivorna under 2000-talets första decennium, och den här pärlan från 2009 är en skiva du helt enkelt måste ha i din hylla, och måste ha koll på.
Här lyckas THE DEVIL’S BLOOD nämligen med i stort sett allt.

Utan att kompromissa med sin mystik eller sin identitet parar man helt fantastiska rock’n’roll-låtar med en känsla av att det lurar onda väsen precis utom synhåll och doften av färskt blod i luften.
Det är kort och gott magiskt.

Tror du mig inte?

Okej, ta den här utmaningen då. Höj volymen och spela exempelvis I’ll Be Your Ghost, Christ Or Cocaine eller Queen Of My Burning Heart från Spotify nedan så kan du hoppa ner till resterande del av texten sen.

Så.

Ändrat dig?

Misstänker det.

Sättet som bandet levererar på är nämligen i klass med vad BLACK SABBATH krängde ur sig när det väl begav sig, och över det hela vilar en löjligt dedikerad känsla och atmosfär.

Jag tänker ofta att man kanske eftersträvade det senare också, men att det helt enkelt gick överstyr och slutade i tiominuters instrumentala partier som känns mer eller mindre drogrelaterade.

Det är inget för mig.

Men den här skivan… den är något för mig. 

Varje gång jag spelar den så kan jag förundras över att jag orkar igenom den långsamma inledningen (musiken tonar sakta upp i inledande The Time Of No Time, på ett sånt där sätt som jag normalt inte tål eller orkar med), att jag helt omöjligt kan sitta still eller vara tyst och inte sjunga med i refrängerna.

Jag rekommenderar fortfarande ”The Time Of No Time Evermore” till folk, och den fastnar fortfarande om det är någon som inte har koll på den sen innan. 

Det säger en hel del om hur bra THE DEVIL’s BLOOD var när de var som bäst!

2 reaktioner på ”Rebellängeln Tipsar: THE DEVIL’S BLOOD ”The Time Of No Time Evermore””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.