Öl: Nordic Sour – Reign in Raspberry & Black Currant
Stil: Sour/Wild Ale
Styrka: 4,5%
Bryggeri: Dugges Ale & Porterbryggeri, Landvetter, Sverige
Var: Systembolaget – Släpp 22 Maj och 5 Juni.
”Surt sa räven”
Ja, nu sitter man där. Från att ha varit ”anti-suröl” till att bli genuint intresserad av sura brygder. Den gamla tesen ”Don efter person” verkar ju faktiskt stämma för en gångs skull? Sen en ganska kort tid tillbaka så har jag gjort en helomvändning när det gäller mina tankar om suröl. Och jag vet precis vem jag ska skylla det på. Dugges delvis, men det är faktiskt Tempel Brygghus med sina ”Perdition” och ”Gehenna” som fick mig att switcha över en natt.
Dugges däremot sådde fröet förra sommaren med sina Berliner Weisse’s smaksatta med allehanda bär, frukter, gamla skosnören och arbetarkepsar. Det kändes som att allt som låg och skräpade runtom i lokalerna åkte i tankarna? Kanske inte, men jag kommer ihåg det så väl när jag satt där i stekande sol och hällde upp och sedermera smakade på Dugges första flaskade Berliner Weisse. Det var ”Bärliner”, den med hallon som de slängde fram i början på sommaren. Jag blev barnsligt förtjust i dom, även Lingon-varianten och Blåbärs-varianten som kom senare.
Nu när de då släpper först ”Reign in Raspberry” och sen även ”Black Currant”, ja, då står jag först i kön. Denna gång är de inte Berliner Weisse helt stilenligt, de har pumpat upp alkohol-procenten ett snäpp och trillar därmed över kanten från vad som kan antas för alkoholsvag av gemene man. Dessutom använder man bara pilsnermalt och ingen vete denna gång.
Jag samrecenserar de här två då de är väldigt lika varandra, både i smak och karaktär, dock så skiljer de sig lite från varandra (såklart). Dessutom så är båda väldigt ”straight-forward”, det är inget tjafs, inget käbbel. En ”rak” suris helt enkelt.
Och med det:
Aromen är inte helt oväntat syrlig, och båda ger ifrån sig känslan av surt godis med stickig syra blandat med någon typ av jordigare attityd, Nästan som hö eller torrt vindsrum. Smaklökarna börjar redan här producera saliv, för de vet vad som är på gång.
Smaken är även den, helt chockerande kan man tycka, men ändå – sur. Dock så är den så sommarfräsch så att jag nästan direkt gör mig en blomsterkrans på Ernst Krischsteiger manér och trycker på svålen. Sedan springer jag ut på närmsta äng och bara finns. Inte barfota dock, då brännässlor under fotsulorna inte är så angenämt. Det är en rak och tydlig syrlighet som inte ger utrymme för några feltolkningar. Likt tusen myggor sticker den dig på tungan och munhålan snörper ihop sig som ett dragsnöre på en gammal gympapåse.
Eftersmaken är snabb och effektiv. Försvinnande duster av hallon eller svarta vinbär sprayas ut likt insektsspray och dödar stickigheten från syran och ger dig försiktiga hallontoner respektive svarta vinbärstoner. Dock utan sötma, naturella bär pratar vi om här.
Båda dom här är perfekta ingångsdrycker till surölens lockande träsk och tycker du att det inte är nog med alla öl-stilar som redan finns, så rekommenderar jag dig att testa dessa. Ett annat tips skulle kunna vara att använda ett par sådana här som välkomstdrinkar på midsommarafton eller påföljande sommarfester. Nu kommer det ju säkert regna och vara kallt på midsommarafton, men fantasin får sig en knuff i rätt riktning om man åtminstone får sig en sommarfräsch dryck.
Båda två får 7.5/10 i betyg. Dom tangerar varandra, men personligen så tycker jag att ”Black Currant” är snäppet bättre.
Ja, med ”Reign in Raspberry” så är det inte så mycket att snacka om, jag drar på ”Raining Blood” med Slayer från just ”Reign in Raspb… Blood” Glad midsommar!!