Recension: LUCIFERIAN LIGHT ORCHESTRA ”S/t”

En del skivor följer jag med spänning innan de släpps. Kollar status på sociala medier, försöker att inte tjuvlyssna på klipp eller ens första singeln men läser recensioner och intervjuer för att verkligen bygga upp något innan jag sätter mig in i denna högst efterfrågade skapelse på allvar. Senaste PARADISE LOST kan väl sägas ha kvalat in dit, även om jag faktiskt lyssnade in mig på skivan via promomaterialet innan jag köpte den, trots att jag i vanliga fall brukar vilja vänta till dess att jag har den färdiga produkten  i min hand innan jag påbörjar resan. Precis tvärtom kan man säga att det varit med den här skivan, LUCIFERIAN LIGHT ORCHESTRA.

Jag hade prick ingen koll på dem, visste inte ens att bandet fanns förrän skivan helt plötsligt dök upp. Det var väl Close-Up Magazine, Sweden Rock Magazine eller Tune Of The Day som var först med att skriva något som jag läste med dem, men samma sekund som jag läste om plattan och bandet så var det till att köpa given. Ockult rock signerad THERION’s Christofer Jonsson? Sign me up!

Läckert digipackad med en skiva i guldrelief och låttitlar som Taste The Blood OF The Altar Wine, A Black Mass In Paris, Eater Of Souls och Sex With Demons… jag menar, vad kan egentligen gå fel?

Inte mycket, egentligen. Skivan startar starkt, de inledande spåren är de bästa på plattan och efter Dr Faust On Capri, Church Of Carmel och nämnda Taste The Blood Of The Altar Wine och A Black Mass In Paris så är man nöjd. Ljudbilden är skönt organisk, svänget är närvarande och den kvinnliga sången (det är mycket hemlighetsmakeri bakom den här skivan, jag rekommenderar såväl bandets Facebook som den klassiska Wikipedia för mer info om just LUCIFERIAN LIGHT ORCHESTRA för dig som söker) är precis sådär ”70-tals-djävulsfilm” som man vill. Det är enkelt att föreställa sig hemliga sällskap i stora slott, med män och kvinnor iklädda kåpor eller nakna och inbegripna i satanistiska ritualer.

Kort sagt: precis vad man vill ha.

Tyvärr är den här skivan i längden inte riktigt lika hållbar och bra som jag önskar, vill och trodde att den skulle vara. Efter ett tiotal varv tappar den sin mörka lyster, sin lockelse och sitt djup. Kvar blir man med efterfesten. En vissen kåpa i ett hörn här, ett kvarglömt upp-och-nervänt krucifix där. Glödlampan som tänts i taket avslöjar obarmhärtigt alla detaljer som verkade så mystiska och tuffa under natten. Typ.

Förstå mig rätt, den här skivan är fortfarande bra, men jag tycker inte att det står upp mot de riktiga höjdarna i genren, och med tiden så blir det lite träigt. En låt som Moloch är direkt sövande när man hör den för åttonde, nionde eller tionde gången.

Nu spelar det kanske mindre roll, jag gissar att huvudsyftet med den här skivan inte varit att skapa världens bästa skiva inom sitt gebit, utan att helt enkelt göra något annorlunda och efter eget önskemål. Det är ju trots allt det viktiga med skapande, att göra sig själv nöjd.

Det räcker liksom bra så.

Och givetvis blir man nyfiken på vilka som egentligen medverkat på plattan…

LUCIFERIAN LIGHT ORCHESTRA ”S/t” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

5 reaktioner på ”Recension: LUCIFERIAN LIGHT ORCHESTRA ”S/t””

  1. Hmm, jag har inte tröttnat än. Hoppas den håller för mig
    Jag brukar gilla hans sidospår, som t.ex. det franska konceptalbumet? Les Fleurs du mal med Therion

    1. Chief Rebel Angel

      …låter fint.
      Kanske är det lika mycket mina förväntningar som spökar. Eller inte. Det får vi se med tiden! 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.