Dubbelrecension: VOLBEAT och SLIPKNOT

Det här är så galet att jag tycker det är kul. Två band som verkligen står på diametralt motsatta sidor av normalt, men ändå nått enorma framgångar. De ena: bildsköna, kommersiellt snälla och allt tydligare i poulär-fåran ju längre karriären går. De andra: maskerade galningar som tydligt tar avstånd och vill säga att man är av en annan sort. Kul – häng med!

En gång i tiden, när VOLBEAT slog igenom så mixade de typ rocka-billy och rätt hård hårdrock. Thrashinfluencer, rent av. Den tiden är sedan länge svunnen, och jag kan förstå de fans som släppt bandet med tiden. Varje skiva har varit ett steg bort från thrashinfluenserna och mot ren pop. Personligen har jag inget emot det, det finns gott om hårda band i världen och det är nästan något befriande med att ta del av ett rockband som verkligen klarar att leverera starka melodier och bra låtar. Som inte bryr sig om att det kanske inte är ”trve”. Huruvida du gillar danskarnas sjunde fullängdsalbum eller inte beror dock på hur du ställer dig till just det perspektivet.

Redan i inledande Last Day Under The Sun bjuder MIchael Poulsen med mannar på trallvänlig och fantastisk familjerock. Åk bil till den här så ska du se att spontan allsång bryter ut! Singeln Pelvis On Fire är banal, medan låtar som Rewind The Exit, When We Were Kids, 7:24 eller The Everlasting är fin rock. Pop. Där någonstans i skärningen i alla fall. Cheapside Sloggers och Die To Live (med Neil Fallon på gästsång) är kanske de mest ”typiska” VOLBEAT-låtarna om man vill ha sitt VOLBEAT som förr. De svänger och låter alldeles precis sådär som du vet bandet låter, och självklart kan man sjunga med utan att ha hört låten en enda gång tidigare.

Betyget då? Egentligen är nedan betyg ett snitt. Tänker man att VOLBEAT fortfarande är lite hårda i kanterna så är det här en besvikelse, och kanske renderar en tvåa. Bortser man från det och bara lyssnar på låtarna medan man sjunger med så talar det här till hjärtat, och bjuder på en aning melankolisk vibration. Då är det ett högt betyg, en fyra skulle jag drista mig till. Svaret nedan? Mitt emellan, således.

VOLBEAT ”Rewind, Replay, Rebound” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Jag gillar inte SLIPKNOT. Det är förstås inte en optimal inledning av en recension, men jag tänker att det är bra att sätta bakgrunden här, för döm av min förväning när WeRock-kollegan Amelie hade med skivans sista spår Solway Firth i augusti månads ”Hot Or Not”-panel och det hela slutade med att jag spontanköpte hela plattan när jag passerade skivnasaren på väg hem från jobbet? Jag! Det är i sig ett betyg så gott som något vill jag påstå, och ”We Are Not Your Kind” är en skiva som innehåller ett par riktigt jäkla bra låtar. Kanske tycker jag fortfarande att Solway Firth är bäst, men även spår som Unsainted och Not Long For This World är fina. Kanske är det som kompisen R2 säger, det är ofta mer metal än industri, och flera gånger under skivans 63 minuter så träffas man mitt i hjärtat av dramatiska och episka körer och refränger. Visst, det finns en massa trummande och aggressivitet också såklart, men ändå. Det hade kunnat vara riktigt bra hela vägen, men tyvärr håller inte allt.

Den här skivan är nämligen alldeles t helskotta för lång. Utfyllnad och skumma ljud går bort i min bok, och istället för 63 minuter torde man ha kunnat klocka in på 30 minuter. Hellre kort och intressant än utdraget och ojämnt, som den gamla SLAYER ”Raining Blood”-principen låter!

Ändå. Fan, det här är rätt intressant. Och för första gången har jag varvat runt en SLIPKNOT-platta ett par gånger, istället för att bara konstatera att det är mysko industrimangel som inte passar mig. Sett ur det perspektivet är nog nedanstående betygstrea alldeles lysande…!
SLIPKNOT ”We Are Not Your Kind” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.