Vår norska rockräv Jörn Lande älskar klassisk radiorock. Han växte upp med det, och det påverkade honom till att bli den sångare han är idag, helt enkelt för att det var så man fick höra musik av den tyngre skolan i hans uppväxt. Den intervju jag gjorde med honom för WeRock var rolig eftersom det var så supertydligt att han verkligen brann för just det, och orden flödade som ett vattenfall ur honom.
”Heavy Rock Radio” är hans egna hyllning till den musiken, blandat med ett par nyare låtar – helt i enlighet med hur det brukar se ut när JORN släpper nytt eller spelar live. Den första ”Heavy Rock Radio” släpptes 2016, och såhär i början av 2020 är det dags för uppföljaren som dessutom fått tilläggsnamnet ”Executing The Classics”.
Båda skivorna är en mix av oväntade låtar från 60-, 70- och 80-talet som i original är mer pop än rock, och mer väntade coverval.
Om det finns något med DIO med på skivorna?
Har påven rolig hatt?
Såklart det gör, och det är ju inte oväntat. Vi vet sedan tidigare att JORN gör bra versioner på allt med Ronnie James Dio på sång (spelar ingen roll om det är BLACK SABBATHs Die Young eller egna bandets Mystery), eller moderna låtar som IRON MAIDENs The Final Frontier, och visst gillar man att höra dem i den här versionen – men det är egentligen inte det som är grejen med ”Heavy Rock Radio”-skivorna om vi ska vara ärliga.
Den stora vinningen är ju att höra spännvidden i rösten. Att höra hur olika han klarar att låta när han tar sig an Killer Queen från QUEEN eller Needles And Pins från THE SEARCHERS (ja, det här kanske är en av de låtar som det gjorts flest covers på i hela världshistorien, bland annat hade ju THE RAMONES en klassisk sådan när det begav sig). Dessutom är det otroligt mäktigt att det verkligen framkommer: en bra låt är en bra låt. Det märks tydligt att en låt som har en bra grundkomposition gör sig lika bra i ett original som i en omarbetad rock’n’roll-version. Lyssna på PETER GABRIELs The Rytm Of The Heat så förstår du nog vad jag menar. Eller Lonely Nights som gjordes av BRYAN ADAMS en gång i tiden.
Det håller här med, och får lite extra schwung med fet produktion aóch Landes röst.
Nu är det visserligen inte därför skivorna prånglas ut. Det är för högst egen räkning vill jag påstå, så att Jörn själv kan hylla klassikerna och dela med sig av vad som inspirerat och format honom. Och visst, det här är inte revolutionerande eller omvälvande – det är snarare lekfullt och med en klackspark – men det ska inte vara annat än kul och med glimten i ögat. Lättlyssnat och lite udda.
En fin hyllning, tycker jag!