Det tekniska underlaget om Månadens Dead Man’s Hop-profil är kanske det torraste sätt man kan beskriva Joey Ramone på: ”Joey Ramone sångare och låtskrivare eg. Jeffry Ross Hyman, född 19 maj 1951, död 15 april 2001. Mest känd som sångare i rockbandet Ramones” I verkligheten var Joey Ramone däremot betydligt mer sprakande än denna torra text, och Mikael Aho’s vinnande förslag med låten Blitzkrieg Bop är ett lysande exempel på det. Låten är visserligen skriven av kompisarna Tommy och Dee-Dee, men bandets debut har ändå satt mest färg genom hur låten börjar. När Joey Ramone ropar ”Hey! Ho! Let’s Go”, som ett stridsrop innan bandet släpper loss hela galenskapen, och sen ger en uppvisning i hur man levererar en enkel sång med sting. Tre ackord, typ, och en ohelig allians av punk, rock’n’roll och.. ja.. typ dansband. Låten innehar plats 92 i tidningen Rolling Stones sammanställning över de 500 bästa låtar som någonsin gjorts, en prestation som säger det mesta.
Mina personliga minnen av THE RAMONES och Joey Ramone är en skön mix av skräckblandad förtjusning. Bokstavligen.
Få i min generation (ska vi kallas oss medelålders, vi som är födda mellan mitten av 60-talet och mitten av 70-talet?) missade filmen ”Jurkyrkogården” efter boken från Stephen King, och att just THE RAMONES hamnade i hypen med låten Pet Cemetary. Inte jag heller, och som du kanske vet så börjar elakheterna i den historien med att man begraver en överkörd katt på en gammal indiankyrkogård – och den kommer tillbaka. Förändrad, men tillbaka. jag är ju kass på skräckfilmer, men skulle ändå med och se den där filmen på bio när dte begav sig. Inne i schtaan, det vill säga Skellefteå, och när filmen var slut och jag fått skjuts hem till byn utanför och kliver in genom garagedörren så möts jag av… två kattögon i mörkret. Som stirrar på mig. Och vi hade ingen katt.
Det låter som ett skämt nu, men då höll jag givetvis på att skita på mig.
Det visade sig att vi tagit hand om min mormors katt då de skulle resa bort, men att jag inte visste om det – och den katten hade förstås hört mig när jag kom hem och var nyfiken.
Sen dess är det för min del svårt att lyssna på THE RAMONES i allmänhet och förstås Pet Cemetary i synnerhet utan att tänka på den där händelsen. Och skräcken. Jag hade svårt att sova i flera veckor efter det, men det säger kanske mer om min icke-tuffhet än om Joey Ramone. Då var det annorlunda när jag faktiskt fick chansen att se honom spela live. Och tro’t eller ej, det var dessutom också i Skellefteå, ett faktum som så här i efterhand känns helt bisarrt. THE RAMONES har alltså spelat på Torget i Skellefteå. Galet.
Den veckan fylldes stan av fans. Svartklädda, svarthåriga och tältande. Överallt.
Gemene man där hemma var nog en aning chockade. Personligen kanske jag inte hade så där vansinnigt stor koll på bandet, och heller inte så mycket förväntningar men jag tyckte det var rätt fränt att de drog så mycket folk från runt om i Europa. Det pratades engelska, tyska, skånska och andra exotiska språk i affärerna, och mina föräldrar pratade om att det var bra för stan med ett sånt dragplåster även om de väl aldrig kunde förstå varför folk vallfärdade för att se dem.
Minns jag rätt så startade man spelningen några minuter innan utsatt tid, och det med det karakteristiska Hey! Ho! Let’s Go! Sen brakade man på genom hela sitt set, med typ inget mellanrum mellan låtarna. Jag minns nästan inget av giget, men vill ändå påstå att jag fick höra I Wanna Be Sedated och Blitzkrieg Bop. Om de spelade Pet Cemetary ska jag låta vara osagt.
Joey Ramone, THE RAMONES och Blitzkrieg Bop är förstås helt givna tillskott i Dead Man’s Hop-listan, och en värdig månadens profil.
Hey! Ho! Let’s Go!