Never more, Nevermore?

SANCTUARY är aktuella med sitt tredje album ”The Year The Sun Died”. Ända sedan den promoskivan landade i undertecknads mejlkorg för sisådär en månad sen (recensionen här) så har det inte lett mig att lyssna på SANCTUARY. (Eller, ja, såklart har jag spelat en del SANCTUARY, det blir ju liksom knepigt att recensera en skiva annars…). Det har lett mig till att spela en herans massa NEVERMORE, helt enkelt för att man liksom inte kan höra Warrel Dane sjunga utan att tänka på det bandet. Det bästa bandet som alkohol någonsin förstört, som sångaren själv kallade det, men frågan är… är det förstört? Officiellt är detta band inte slut utan på paus, och kanske kanske kan man tänka sig att gitarristen Jeff Loomis och Warrel kan bli kompisar någon gång framöver?

Det vore verkligen inte dumt, för även om sista/senaste skivan ”The Obsidian Conspiracy” var rätt blodfattig så kan man nämligen väldigt snabbt konstatera att bandet (förutom Jeff och Warrel får man väl räkna trummisen Van Williams och basisten Jim Sheppard till grundstenarna) har en löjligt hög nivå på sina släpp. Titta på bilden så ser du de delar som återfinns i Rebellängelns skivhylla. Uppifrån och från vänster i kronologisk ordning:

  • ”Dreaming Neon Black”
  • ”Dead Heart In A Dead World”
  • ”Enemies Of Reality”
  • ”This Godless Endeavor”
  • Liveplattan ”The Year Of The Voyager”
  • ..och då ”The Obsidian Conspiracy”

Det där skojar man liksom inte bort, och den skiva som rullat intensivast under den senaste månaden har lite oväntat varit ”This Godless Endeavor”, den med dödskallarna på pålar och en helt vanlig (?) 12-åring på framsidan. Ett rätt märkligt omslag kan jag tycka, men strunta i det. Innehållet är nämligen riktigt riktigt bra. Kanske en aning oväntat, det känns ju som att de stora släppen från bandet är ”Dead Heart” och ”Enemies”. Stundtals hade jag dessutom tänkt skriva en lång historia om de olika skivorna, men… jag gör inte det. Istället tror jag det är bättre att låta musiken tala.

NEVERMORE levererar på den här skivan rätt många långa låtar, och guldkorn som Born, Final Product, Sentient 6 och titelspåret This Godless Endeavor visar bandet i sitt esse – progressiv modern metal med inslag av power metal. Ändå är det skivan som helthet som är det bästa. Den är jämn. Den är bra. Den innehåller rätt mycket musik, och det krävs måhända sina varv innan det sitter.

Alldeles oavsett om SANCTUARY fyller en del av abstinensen så undrar jag stilla… blir det aldrig mer, NEVERMORE?

Jag hoppas inte det. Ett band som petat ur sig så många bra plattor och som jag aldrig haft möjligheten att se live tycker i alla fall jag borde få avsluta med mer värdighet och på egna villkor, om man nu prompt måste avsluta.

Dagens musik: NEVERMORE!

4 reaktioner på ”Never more, Nevermore?”

  1. Jag ser direkt att du saknar två av bandets bästa skivor! Den självbetitlade debuten och The Politics of Ectascy. Speciellt den sistnämnda är helt fantastisk!

    1. Ja. Jag vill dock säga att precis som med PRIMORDIAL så är detta skivor man inte köper helt lättvindigt. De kräver lite uppmärksamhet när de väl landar i postlådan (jämför med ex AC/DC som det kommer gå ha som bakgrundsmusik…), vilket nog är förklaringen till att jag fortfarande har hål i diskografin på just dessa grupper. Kanske åtgärdas i typ januari, då det generellt brukar komma lite mindre nya skivor som ropar på tid och pengar!!

  2. Den självbetitlade debuten är grymt bra, även efterföljande ep är att rekomendera.
    Garden of Gray och The Sanity Assassin på debuten är underbart bra…

  3. Pingback: Vinn NEVERMORE “Enemies Of Reality”! | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *