Tyskland – hårdrock och öl!

Det här inlägget har ursprungligen publicerats på Metalbloggen i serien Lördagslyx. Där var tanken att presentera långa artiklar på lördagskvällen, och i samband med det bjuda på någon form av förslag avseende lämplig dryck till. Eftersom det är oktober nu så tycker jag ändå att det är på sin plats att detta inlägg får komma till tals igen, med tanke på att Tyskland är Oktoberfestens hemvist, även om det ska sägas att det känns lite märkligt att lägga upp bilder och text om öl såhär en söndagmorgon….!

Mot slutet kommer också en knorr om att det faktiskt saknas just oktoberfestöl i detta inlägg. Det är fortfarande sant, och som det ser ut just nu har undertecknad inga planer på att komplettera med det. Däremot kanske du kanske DU kan tipsa om bra oktoberfestöl istället?

Så. Långt inlägg var, och…den här gången ska vi prata om Tyskland, hårdrock och öl.

Tyskland. Detta land som gjort sånt avtryck i historien. Fotbollsspelande, korvätande, läderbyxeklädda besserwissers med en magisk förmåga för organisation, mekanik, uppfinningsrikedom. Min hustru är född i landet, jag besöker det med jämna mellanrum och trivs där. Språket fungerar, jag förstår det mesta men pratar inte flytande (…stigande självförtroende i samband med en öl innanför västen ger dock rätt bra resultat på det linguistiska planet, och jag har oftast inga problem med att föra samtal med släkten där nere). ”Snowroller” tillsammans med skoltyska tar en ganska långt.

Den här lördagen ska vi dock ge oss på vad Tyskland egentligen symboliserar för min del.

Hårdrock.

Öl.

Och vi ska kombinera det på mer eller mindre bisarra sätt.

Jag tänkte ge mig ut på en tunn gren genom att helt enkelt gräva djupt i min egen skivhylla såväl som i olika sorters öl, och stapla jämförelser och amatörmässiga noteringar om än det ena och än det andra. Förhoppningen är att du som läser och som har intresset i såväl hårdrock som öl kan hitta lite roliga kopplingar och/eller ett och annat tips.

Vi börjar dock enkelt. Standardiserat. Välkänt.

Du har sett dem. Du har hört dem och smakat dem.
De klassiska tyska ölsorterna som säljs ganska billigt, smakar helt okej och bygger på den enklaste av tekniker. Malt. Humle. Jäst. Rent vatten. Brygg öl.
Förvånar mig inte ett smack om du har mer eller mindre nostalgiska minnen från fordom när du var ung och drack öl med vännerna fast det kanske inte var helt okej.
Utomhus, på högtider som Valborg. Inomhus på Lucia, inte sällan med resultatet att du blev alldeles för full och inte riktigt kunde kontrollera allt (allt det där har i alla fall hänt mig, och rätt många av mina vänner och bekanta, så jag chansar lite här när jag drar er alla över en kam).
Smaken kanske bäst kan beskrivas som neutral, om man ska prata jämförelser med annan form av öl, och det är öl som faktiskt funkar rätt så okej till nästan vilket tillfälle som helst.
Grilla? Ta en DAB till. Fest? Löwenbrau funkar.
Det är också kopplingen till de skivor – eller, representanter för de grupper vars skivor – du ser på bilden. Jag hade tänkte ta fler, men det blev meckigt att stapla.

HELLOWEEN, GAMMA RAY, RUNNING WILD.

De flesta av oss rockers har någon form av förhållande till dessa grupper, och inte sällan är det från förr. Det kanske inte är det vanligaste som spelas nu när smaken och utbudet blivit aningen mer raffinerat och varierande, men det är faktiskt aldrig heller fel.
Som ölen på bilden.
Skivorna är ”Heading For The Future” med GAMMA RAY längst nere till vänster, sen HELLOWEENs svit med ”Keeper”-skivorna samt ”Walls Of Jericho” innan högra kanten utgörs av RUNNING WILDs ”Under Jolly Roger” och bandets överlägset bästa giv ”Death Or Glory”.
Det hade kunnat vara fler skivor här, och ett namn som BLIND GUARDIAN kommer förstås att vara nära till hands (fast det visar sig att jag faktiskt inte har något fysiskt ex med just dem, så det faller lite…), men gemensamt är att de liksom var hetare förr, när man (jag) var yngre.
Jag tycker matchningen med öl av den här sorten är alldeles utmärkt.

Som nästa bild också.

Om det i förra bilden fanns musik som ändå har en viss kant som möjligtvis inte tilltalar alla så är det på den här bilden musik som liksom inte går att ogilla. ja, det skulle vara ACCEPT då, eftersom Udos stämma är lite speciell, men ändå.
Du kan fasen få vem som helst att gilla det här, alldeles oavsett om man gillar hårdrock eller inte, speciellt om man adderar balladgiganterna SCORPIONS till mixen.
ACCEPT, SCORPIONS och MSG (som är till höger) skrämmer liksom inte bort någon.
Precis som de två representanterna för lättdrucken tysk öl, Bitburger och Becks.
Det är öl som folk som inte gillar öl dricker.
En varm solig sommardag.
Svalkande.
”Bitte ein Bit”, som det heter.
Det slinker ner, det funkar, det är verkligen den tyska motsvarigheten till en amerikansk masstillverkad Budweiser. Typ. Fast lite godare.
Jag dricker faktiskt inte den här typen av öl speciellt ofta. Lyssnar oftare på musiken, men jag gillar kopplingen ändå. Det där att det är lätt att tillgodogöra sig.
Så här långt har väl kanske varken dryckerna eller musiken chockerat dig eller stuckit ut speciellt mycket, men man kan inte ha ett inlägg om tysk öl och tysk musik som inte har med de här grupperna eller öltyperna.
Det blir ofullständigt.

Låt oss istället titta lite djupare ner i faunan!

På den här bilden finns en öl, fyra skivor.
Ölsorten är ett steg mot det mer genuina tyska, med mer fyllighet och smak.
Münchener, hovbryggeriet, levererar öl i en flaska som ser lite speciell ut, som smakar lite speciellt om man jämför med vad vi tittat på tidigare.
Jag gillar det.
Det är enkelt att få tag i (ordinarie sortiment på Systembolaget), men är en lite udda fågel.
Och för mig känns det här väldigt ”äkta” tyskt.
Serveras med fördel i ett högt glas, skummande, och ger eftersmak av hur det känns om man är på plats i Tyskland och får en öl på en utomhusservering.

Skivorna är lite mer obskyrt även de.
Till vänster har du WIGHT med plattan ”Wight Weedy Wight” och VOODOO SHOCK, två skivor som säkerligen kommer att dyka upp som Tips på denna blogg vad det lider.. men ännu inte riktigt.
DIE KNAPPEN och EXUMER har varit det, och jag tycker ändå att gemensamt för samtliga dessa tycker jag ändå är att det är ett steg bort från det mest uppenbara som man utanför Tyskland anser vara tysk musik.
Det är inte okända skivor, men ändå – hand upp alla som hört dem eller ens har koll på dem innan?

Hand upp alla som väljer Münchener när du plockar på dig saker på Systembolaget?
Jag gillar alla fyra skivorna också, precis som med ölen, och tycker det är ett bra steg in i den tyska myllan på något sätt…

Vidare!

Bilden ovan innehåller båda udda och vanliga saker.
Det är nästa steg under ytan om man jämför med de två första bilderna.
Musikaliskt bjuds du på typisk tysk musik som antagligen inte är okänd för dig som läser detta, men som kanske inte är vad gemene man har hört.
Kass bild blev det, men det kan jag inte göra något åt eftersom jag ju druckit upp ölen och inte kan skaffa nya (Veltins och Park Pilsner är gåvor från Stones efter att han turnerat i Tyskland)..
Det är i alla fall, nerifrån vänster och roterande klockvis:

• PRIMAL FEAR
  
• AXXIS
• AT VANCE
  
• MASTERPLAN
• RAGE
• WARLOCK

Bra skivor alla, men kanske det minst intressanta i bilden.
Den här gången tycker jag att det är själva ölen som är intressantast.
I mitten en Störtebecker, kan köpas nästan var som helst i Sverige (och egentligen inte alls är i min smak, alldeles för söt). Den är flankerad av två stycken pilsner av klassisk tyskt snitt; Veltins och Park Pilsner.
Det är lite av grejen med Tyskland när det gäller öl – det finns liksom ingen hejd på hur många ölsorter det finns. Stort land, många bryggerier, lokala favoriter… men jäklar, vad alla har valt typ samma smak och stil?!
Lättdrucken pilsnertyp som vill vara Bitburger?
Check på det.
De ligger ofta på mellan 4 och 5%, och jag fotade för skoj skull baksidan på etiketterna på de två exemplaren ovan för att ge en typisk bild av dem (framsidan får du väl förstora bilden ovan och zooma för att se).

Klassisk ”renhetslagarna”, och förpackad i flaska.
Man får tacka Stones för gåvan, det var trevligt, och man kan konstatera att det här inlägget blev rikare med dessas bidrag, trots att det smakmässigt inte var sådär vansinnigt spännande.
Det gäller faktiskt lite men inte alls för nästa bild också.
Den alkoholfria.
För det är så här: alkoholfri öl är egentligen inte rolig, och att det finns så mycket sådan i Tyskland känns rätt märkligt (jag förknippar inte det landet och dess innevånare med alkoholfritt intag av just öl, utan tycker snarare att de väljer annan dryck i så fall).

MEN.
Ska du dricka sådan ska du dricka tysk.
Den spöar sånt som Carlsberg och annat med hästlängder, tycker jag.
Mittenburken är en klassisk folköl, Burgenfels, som är riktigt bra. Toppenalternativ till grillen, faktiskt, som svärfar dessutom introducerat till undertecknad.
Till vänster Erdinger som du kan handla i Sverige, till höger en Gründel som du inte kan handla i Sverige eftersom den följde med Stones blandade ölkasse hem från vårt fokusland.

Musiken är dessutom rätt okarakteristiskt tysk, i alla fall är svängig och hårt bluesbaserad rock inte direkt min spontana referenstanke när jag tänker på Tyskland.
Det är dock vad man får, i båda fallen.

De undre skivorna både till höger och vänster är ZODIAC, och de övre är KADAVARs två plattor. ZODIAC har mer häng modell FREE, EAGLES och liknande i sin rock medan KADAVAR uppenbarligen gett BLACK SABBATH en hel del timmar – men oavsett, samtliga dessa skivor är riktigt riktigt bra.
Men. Som sagt.
Kanske inte vad man spontant tänker när man tänker Tyskland.

Då är det snarare det här som kommer till sinnes…

Weissbier och thrash, eller hur?
Önskar att jag hade tagit en bättre bild, men det går ju nu inte.
Ölen är uppdrucken, och faktum är att… jag gillar ju inte weissbier speciellt mycket, så jag vill inte göra om det!
Paulaner och Erdinger, rätt stora märken – men det finns ju så sjukt mycket olika veteöl i just Tyskland. Jag dricker dem inte så mycket, som sagt, men förstår att det är stora varumärken med stor spridning.
Lite som thrash.

De stora tre i tyskland är väl KREATOR, SODOM och DESTRUCTION (TANKARD också, kanske..) – jag har plattor med de första två. Gillar dem, framförallt Kreator som jag verkligen kärat ner mig lite i senare i livet, men Tyskland är så mycket mer.
Så väldigt mycket mer när det gäller thrash.
På bilden har du DEATHROW nere till vänster, och PROTECTOR nere till höger.

Klassisk tysk thrash, och rullar du tillbaka uppåt kan du addera EXUMER till den skaran av lite äldre musik i den genren. DEATHROW är bättre än PROTECTOR (även om de senare ger sköna SLAYER-vibbar), och skivan ”Satan’s Gift” skulle egentligen kunna dyka som såväl  Tips som eneventuell  nystart på serien Remasters om det någon blir aktuellt).
Det är nog ändå att bara skrapa på ytan.
Sannolikt skulle man kunna skriva en mer eller mindre evighetslång serie om lite mindre känd och internationellt framgångsrik thrash från Tyskland.
Men… jag kan inte så mycket om det.

Är helt övertygad om att det finns väldigt många andra som är bättre lämpade att skriva insiktsfullt om det, framförallt eftersom man i så fall vill veta mer om ursprung, bakgrund och historia.
Istället ska vi gå vidare, och det med något udda.
I Europa i stort är det ju inte så ovanligt med öl som smakar annat än öl.
Belgien har en massa fruktsmakande öl, och man blandar gärna öl med läsk.
Shandy heter det i England.

Det rätta ordet borde vara abomination. Styggelse.

Kolla in detta…

 

Som en ohelig blandning som vagt minner om julmust finns denna öl/cola, och det smakar precis som du kan tänka dig.
Vedervärdigt.
Veltins är ölsorten, den ligger på 2%, men det finns hur många som helst sådana här i Tyskland, med alla sorters läsk. Tack, Stones, för att du tog hem den här till undertecknad. Verkligen.
På bilden hittar du som sällskap till denna skapelse en grupp vars alster jag inte riktigt vet hur jag ska klassa.
RAWHEAD REXX, som barndomsvännen Nicke introducerade en gång i tiden.
Det är en salig blandning av thrash och power metal som luktar lite RUNNING WILD – men med riktigt bra sång.
Faktum är att det är rätt bra, men det faller liksom utanför det mesta annat. Debutskivan, den självbetitlade, tycker jag är bättre – men uppföljaren ”Diary In Black” har ett klassiskt ostigt omslag där plasten är sådär 3D-räfflad att bilden ser lite olika ut beroende på vilket håll man tittar ifrån, och där alla låtar har en titel och dessutom – för säkerhets skull – avslutas med att det är ”Chapter I” och så vidare.

RAWHEAD REXX ska jag nog också ha som Tips någon gång på den här bloggen.
Veltins+ ska jag inte ha som tips till någon.
Så elak kan man inte vara…

Förresten – på tal om udda saker.
När jag först hörde THE OCEAN (senaste given ”Pelagial”) så hade jag nog aldrig i hela världen kunnat gissa att det var musik från Tyskland.

Det låter verkligen inte tyskt.
Men det låter bra.
Förbannat bra.

Jag har börjat leta mig bakåt i deras diskografi, och här nedan ser du tvillingskivorna ”Heliocentric” och ”Anthropocentric” (båda släppta 2010) som gör Schneider Weisse Tap 6 sällskap.

Musikaliskt vete fanken hur man ska beskriva det där – progressiv sludge? – men det kliar mig helt rätt. Det kan man förvisso inte säga om ölen, men den har en sak gemensamt med THE OCEAN: den är svårbeskriven. Färsköl, grumlig, och i mitt tycke inte speciellt god.
Det här är alltså inte den ”vanliga” Schneider Weise, den som du kanske sett på Systembolaget och som heter Tap 4.

Såhär ser denna best ut i mer detalj:

Som sagt – ingen favorit.
Påminner faktiskt en hel del om belgisk färsköl i sin känsla, och på så sätt kanske den har än mer med THE OCEAN att göra, det där att det inte känns typiskt tyskt. I alla fall inte för mina förutfattade meningar.

Så.

Jag inser nu att det är dags att avrunda det här.
Det finns ingen möjlighet att lägga fler taggar på inlägget, och jag har inte så många fler skivor eller flaskor i förrådet.

Det får bli ett uppsamlingsheat, typ!

Såhär ser det ut.

Så. Fortsatt kassa bilder, men det är skivor i form av LIVING DEATH, DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT, HELLISH CROSSFIRE och HEAVEN SHALL BURN. Riktigt bra och hårt (tack Christofer för tipset om ”Necrovision” med just DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT, det var ett stycke redig black metal det!), och en del av det känns inte helt klockrent tyskt.

Men bra, som sagt.
Ölen är Spaten (klassisk tysk öl från München som jag egentligen tycker är för söt och brödig och sällan/aldrig köper normalt sett, Morberg (klassisk lager som lika gärna skulle kunnat vara med i någon av de första 4 bilderna) samt  Schneider Weise Tap 4 (veteöl som är lättare att hantera än Tap 6 ovan, men ändå inte kan räknas til en favorit…).
Roligast tycker jag är Morberg, eftersom det är Per Morberg, vettvillingen i köket.

Hur som haver – detta är slutet.
Uppsummeringen.
Inlägget har – som du säkert förstår – skrivits under lång tid, och jag har så här i efterhand haft rätt lite eftertanke och planering.

Det har ramlat in skivor som LIVING DEATH under tiden, som kanske borde funnits med i thrash-samlingen, men det är inte mycket att göra något åt.
Dessutom saknas det – förstås – en hel del skivor.
Och öl.
Det finns verkligen hur mycket öl som helst i det där landet.

Någon kanske kommenterar att det inte finns någon Oktoberfest-öl.
Eller någon RAMMSTEIN.

Nä. Det är riktigt!