Nils Oscar Ghost Grale

Öl: Grale
Stil: Scotch Ale
Styrka: 6,66%
Bryggeri: Nils Oscar, Nyköping, Sverige
Var: Systembolagets beställningssortiment (kollikrav 6st)

“Do we believe in Satan? The only thing that matters is that he believes in us” – A nameless ghoul

Våra namnlösa och ansiktslösa kompisar från Linköping hoppar på tåget och släpper en ”band-öl”.
Det är ju ganska självklart när du tänker på det. Däremot så blev jag lite förvånad för det hade varit mer naturligt om dom hade släppt ett vin. Ett ”anti-communion wine” med tillhörande svarta oblater i en käck box på sidan?

Jag menar, Motörhead har släppt både rosé vin och shiraz vin, vilket är helt orimligt om ni tänker efter. Visserligen kom det en ”öl” från dom också till slut, men det hade varit mycket rimligare om de hade släppt busgroggen ”Screwdriver” på 0,5 PET-flaska. Vem fantiserar om att Lemmy sitter och smuttar på en kyld rosé backstage efter ett gig? AC/DC har både vin och öl, Hammerfall har en whisky, Slayer har ett vin, Mastodon har släppt en öl o.s.v. Jag gissar att det är en hand som är spelbar på musikscenens pokerbord? Inkomsterna tryter tack vare nedladdningar, Spotify och liknande tjänster betalar inte helt reko belopp till de mindre banden och det är svårt att få ihop tillräckligt med deg på bara live-spelningar.

Det är klart att grabbarna i Ghost skall ha en öl? Det hjälper ju onekligen vilsna själar på rätt väg mot förgörelsen, och borde gynna deras sak? Nja, inte riktigt kanske, för då hade de kanske släppt en euro-lager blaskig öl? Så är inte fallet här, utan de har tagit hjälp av Nils Oscar till ändamålet, och det bygger upp en känsla av kvalitet. En scotch ale blev valet av stil, och även det överraskar på ett sätt, eller kanske inte? Det är ju en gammal trofast stil som kanske går att återanvända och styla om lite så att den passar dagens ändamål, precis som Ghost’s musik.

Missförstå mig inte, jag rådiggar Ghost, framför allt den första plattan. Den senaste har en tendens till att brista ut i orgier av pop-refränger titt som tätt, men jag ska inte hyckla – ”Infestissisumam” har jag spelat som en galning, framför allt i bilen. Men skit i det nu, vi koncentrerar oss på ölen istället. Det jag försöker säga är att dom har byggt upp sin musik på äldre tongångar och sen gett den de korrekta twistarna för att kunna locka till sig publik från både mjukare och hårdare läger. På exakt samma sätt har dom förhållit sig till ölen. De har valt en äldre och lite anti-cool stil och skruvat lite på den, vilket gör att den kan tilltala både din farsa, din farfar och ditt egna personliga begär. Fadern, sonen och den helige anden.

Nu har inte jag stenkoll på hur pass mycket Ghost faktiskt har varit inblandade i valet av slutprodukten, men jag har en känsla av att de kan ha varit ganska tongivande? Annars hade det nog blivit en blaskig lager, eller kanske en mörk lager på sin höjd för att vara lite mer ond.

Färgen är olycksbådande mörk, mörk röd och tanken går ändå lite till ett kommunion-vin som mörknat av Ghost’s personligheter.

Aromen är som att öppna ett gammalt mausoleum en kall och regnig sensommarkväll. Det är åska i luften och när du kliver in i kryptan så blåser det in en skarp citrusaktig doft från en massiv humleranka som sakta tynar bort vid ingången och blandas med mörka frukttoner från plommon och fikonträden som släppte sina sista frukter förra veckan. Väl inne så fångar du upp en jordnära, mörk brödaktig aura som sluter sig med ett fast grepp runt ditt doftcentra. De inblåsta friska tonerna lägger sig som en slöja runtom den brödiga vörten och håller dig alert. Det luktar lite mjuk kola med? Du kanske glömde ett par kolor i fickan som du snodde på marknaden i staden innan du begav dig till mausoleet?

Smaken är större och elakare än en ”vanlig” scotch ale, och det är här min teori kommer in om att ”skruva ett par varv” på en befintlig och färdig stil. Den här är ganska hårt humlad, inte på det sätt som en IPA eller DIPA, utan på ett mer sofistikierat sätt. Den söta kola-smaken som infinner sig domderas av humlen upp till en nivå som gör att den känns intressant och lite stöddig. Malten är lite som en full engelsman, artig och proper, men det skiner igenom en lite pompös hållning som dessutom vacklar lite när den skrider fram. Humlen agerar som hängslen åt den medelfulla engelsmannen (malten) och ser till att han inte ramlar med byxorna nere i knävecken. Det är råsocker, toffee, sötma och en ganska stor bitterhet, dock inte för bitter. Humlen bidrar med en dos rå tallolja och giftig citrus till sötman från maltbasen vilket tilltalar i alla fall mig som vill ha lite attityd i mina öl.

Ja, det är en ganska bra scotch ale trots allt, även om den inte är ”klassisk” i den bemärkelsen. Om man tänker på att det är en band-öl (vilket uppenbarligen jag har gjort hela tiden) så är den grymt bra. Mer än väl godkänd, även om det är kolli-krav på den och kanske lite dyr? Det är väl dilemmat med band-öl generellt, bandet måste tjäna lite på det och bryggeriet skall ha sitt och till slut så köper förhoppningsvis fansen produkten som galningar?

7 oheliga gastar av 10 la sig till sin sista vila efter att ha druckit den här.

Edit: Jag fick reda på efter jag hade skrivit recensionen att den här buteljerades bara i 10.000 exemplar, och den är slut hos leverantören. Men om ni skyndar er ut och spårar på SB-butikerna så kan det finnas där. Jag köpte min på Systembolaget vid Eurostop/Örebro. Den fanns på hyllan där och då är det såklart inte kollikrav. Om det här visade sig vara en bra deal för bandet så kanske Nils Oscar får tälja fram en till batch, så håll ögonen öppna.

Jag lutar mig tillbaka och lyssnar på första plattan, bara för att jag är oldschool och trve.

9 reaktioner på ”Nils Oscar Ghost Grale”

  1. Poetiskt värre. Håller med, det är en bra öl, som till skillnad mot en hel del andra Merch-öl, faktiskt förtjänar att stå på hyllorna i det ordinarie sortimentet och är på gränsen värd sitt höga pris.

    1. Öl-poesi är den finaste poesin. Jag hoppas att de bestämmer sig för att göra en batch till utan kollikrav. Jag tror många undviker att köpa 6 st öl man inte har en aning om för nästan 40 kr styck. Det är 240 bagis man inte får valuta för om man inte gillar den. Men tydligen så gick det bra att kränga 10.000 flaskor utan större problem ändå.

  2. Väldigt bra skrivet.
    Har ingen aning om ölen i sig, men texten – uppbyggnad, personlig koppling, beskrivning – är kanske det bästa du skrivit (på den här sidan i alla fall).
    Förbaskat bra!

    1. Haha, oj! Tackar. Jag skriver alltid rätt ut och pang på. Ändrar väldigt sällan i texten. Mina ölbeskrivningar skriver sig själva medans jag dricker den, så där får du tacka bryggeriet.
      Bullshit-texten skriver jag efteråt. Alltså inledningen.

      1. Jag upplevde själv att det var lätt att skriva om just denna ölen, just för att jag blev väldigt engagerad och att det var lätt att dra lite roliga vinklingar på det. Bullshitdelen alltså, för det är mest den jag riktar in mig på. 🙂 Poesin i smakandet, det får ni experter stå för. 🙂

  3. Håller med föregående talare – väl skrivet.

    Kul med bra bandöl men jag väntar tills den går att köpa styckvis (vilket jag kallt räknar med). Gillar iofs den typen av öl så den går säkert ner utan problem men vill inte köpa 6st när det finns så mycket annat kul att testa. Men man kan ju hoppas att detta är startskottet på en trend där band, om dom nu tvunget skall sätta sitt namn på öl, satsar på lite intressantare ölstilar än bara blaskig lager.

    1. Jag har kontaktat ”Brands for Fans” och frågat om de ska brygga mer, och nej – de har inte planerat mera batcher.
      Lite märkligt kan man tycka när de kränger slut på 10.000 flaskor på cirka 4 månader.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *