Besatt av SLADE ”The Amazing Kamikaze Syndrom”

Välkommen.
Detta är det första inlägget i en nygammal serie, en serie som eder Rebellängel har valt att kalla… Besatt.
Anledningen är enkel – det har genom hela mitt musikaliskt medvetna liv funnits skivor som fått mig att nå den inre maniska ådran. Den där lyssnandet och strävan efter att uppgå i musiken egentligen passerar vad som kan kallas sunt och vettigt lyssnande.
Inte sällan har detta haft ett sammanhang med yttre omständigheter eller viktiga händelser i mitt liv, något som jag varit inne på i den tredelade krönikan ”En Skivaholics Bekännelse” (finns i Metalbloggens arkiv om du är nyfiken), och detta är en grogrund jag tänkte försöka växa vidare ifrån.
Varannan söndag – detta är återbrukat material, så jag kan med säkerhet säga att det kommer pågå under 2015 – ska jag presentera en ny skiva till vilken mitt förhållande varit aningen skevt, samt berätta lite av vad som hände runt den tiden.
En anekdot, en del av livet i övrigt.

Först ut är den är rätteligen den första skivan. Den där första jag tilläts köpa med egna pengar.
SLADE, ”The Amazing Kamikaze Syndrome”.

När jag gick i trean på Bureskolan så nådde Slade hela vägen dit upp. Jag började skolan -81, men skivan kom -83. jag gick alltså i trean när bandet hade sina monsterhits ”Run, Run Away” samt ”My Oh My” rullande på TV.
Bagen, tror jag det var, med Cia Berg.
Och vid sidan av Noddy Holders fantastiska röst fanns Jim Lea som spelade fiol.
Fiol.
Det där var ju hur tufft som helst.
Till saken hörde då att när man gick i kommunal skola i Skellefteå Kommun så var man tvungen att spela ett instrument när man började mellanstadiet. Man fick inte hoppa över. 25 tondöva ungar övade genom att spela blockflöjt tillsammans, samt ha gehörsprov och sedan ange vilka instrument, i turordning, man kunde tänka sig spela.
Alla kryssade förstås gitarr, utom de kristna. De kryssade piano.
Jag, påverkad av SLADE, kryssade fiol.
Det verkade ju fränt. Då.

Det skulle jag ju aldrig ha gjort, för naturligtvis upptäckte jag ju andra skivor sen, och att det man egentligen ville spela var gitarr. Elgitarr. Men nog fan blev man förföljd i hela mellanstadiet av en gammal gubbe i brun kofta som ville att man skulle spela fiol för honom. Antagligen regnade det inte in ansökningar om just fiolspel, men… hur jävla rock är det? Egentligen?

Nå. På det hela var hela skoluppväxten en trevlig tid.
Min biologiska farsa stack från övriga familjen i den där vevan, kanske var det vad som utlöste den där fullständiga ”sönderspelar”-nerven, det vet jag inte.
Jag vet faktiskt inte ens om jag äger skivan idag, den kan ligga på vinden, eller så gick den i lasset med vinyler som jag skeppade iväg till Stones, men jag minns att jag körde denna skiva så intensivt att A-sidan var mer eller mindre utnött. Jag har, märkligt nog, inte återköpt skivan på CD, men ändå behöver jag ju knappt fuska för att skriva ner låtarna. De sitter inympade på något sätt. ”Slam The Hammer Down”, ”In The House”, Run, Run Away”, ”High And Dry”, ”My Oh My”.
Jag tror att den sålde rätt bra också, skivan, men det jag kanske minns mest är när jag lite senare, på mellanstadiet, frågade min dåvarande lärare Siri (en kort dam med stora glasögon, pagefrisyr och fotriktiga skor) om vad titeln egentligen betydde.

Enligt den anda som rådde då – detta var en skola där Jocke som kom ny från Stockholm och beträdde skolgården första dagen iklädd IRON MAIDEN T-shirt genast hamnade hos rektorn för att samtal om sina åsikter, en skola som styrdes av Hem och Skola och det med järnhand – så struntade man helt enkelt att svara sanningsenligt, eller att man inte visste och skulle undersöka saken.
Nej, svaret jag fick var ”jag vet inte riktigt, men jag är ganska säker på att det har med jävulen att göra”.

Priceless.
Kamikaze? Aldrig hört talas om, måste vara jävulen. Spontant och äkta.

Såhär i efterhand har jag givetvis ångrat att jag inte visste bättre och ifrågasatte, men hey – detta var i tiden innan internet, i tiden när man som mellanstadieelev faktiskt trodde på vad lärarna sa och på platsen där vi nog var lite efter när det gäller kultur av den här sorten.
Man lajjade glatt vidare med landhockeyklubban på rasterna.

Ändå.
Den där plattan, den första. Rätt läckert omslag fortfarande, rätt bra låtar än.
Och vilken kärlek!
Att min kära mot lät mig ramla rakt in i missbruket av skivan (vi hade en silverfärgad gemensam stereo av okänt märke som stod i vardagsrummet, inklämd i vår bokhylla av björk, precis bredvid den obligatoriska jordgloben och det filtbeklädda svarta frigolithuvudet som höll svarta stora hörlurar på plats så hon fick följa med mig på resan vare sig hon ville eller ej) är kanske mer ett tecken på hur tufft det egentligen var för henne när farsan stack än att hon var lyhörd över vad hennes äldsta son behövde.
Jag vet inte.
Hur som helst fick SLADE ”The Amazing Kamikaze Syndrom” en evigt speciell plats hos mig, likväl som det nog var anledningen till att jag så småningom fick en egen bandspelare i mitt rum. Jag spelade aldrig fiol heller, utan gick med mina stela fingrar och en billig gitarr på något som hette Sång Och Spel, och närmast kan liknas vid ett uppsamlingsheat för alla som inte var tillräckligt lovande för att få spela instrument för en ”riktig” lärare. En klump ungar som försökte lira covers på Smoke On The Water och Living On A Prayer, sida vid sida som Da Do Run Run och What Shall We Do With The Drunken Sailor – oftast samtidigt så att han med basen spelade en låt, trummisen en annan och de fem som hade varsin gitarr en tredje låt. Hemskt.
Min karriär inom musiken var tidigt dömd att inte placeras hos de utförande utan hos de lyssnande.
Det sattes fasen fast med den första skivan av alla.
SLADE ”The Amazing Kamikaze Syndrome”. Ett rätt bra sätt att inleda en karriär som skivmissbrukare!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.