Ska man spela in en klassisk liveskiva ska man göra det i Japan – det är sen gammalt. DEEP PURPLE talade till och med om att det tillverkat sin milstolpe där, och det är ju en lek med ord när danska veteranerna döper sin purfärska platta till ”Maid In Japan”. Kul, tycker jag, och har spelat skivan en hel del den här veckan den funnits. Jag gillar känslan i den, det är gott om allsångsmoment och läckert producerat ljud som återger just ”live-feelingen” i plattan.
Däremot är det så att jag egentligen inte haft så tight relation med PRETTY MAIDS, den skiva jag fick mig dem till livs var ”Jump The Gun” från 1990 och i övrigt har jag bara sporadiskt lysnat på bandet, och eftersom det här dessutom är 30-årsjubileet från ”Future World” så tycker jag inte att jag har djupet och bakgrundskunskapen för att göra en regelrätt recension. Frågor som varför bandets magnum opus ”Future World” släppte 1987 och 30-årsjubiléet kommer 2020 (det blir 33 år va, enligt matematikens lagar?), eller vilka av skivans låtar som varit ovanliga live under bandets karriär har jag inte svaret på. Du får läsa en riktig recension på annan plats. Här ska vi istället snacka känsla.
Som när Ronnie Atkins får hela publiken att sjunga med i Yellow Rain. Eller tunggunget som levereras i Needles In The Dark.
Jag har bland annat dammsugat och bäddat rent och haft mig hemma till den här skivan, och PRETTY MAIDS har förmågan att få i alla fall mig att stanna upp och spela luftgitarr och sjunga med. (Falsk sång, men ändå.)
Kanske är det omdömet lika gott som vilken recension som helst..?