…om farsans arv och ”Houses Of The Holy”.

Min farsa – den biologiska alltså – finns inte i livet längre. Egentligen spelar det ingen roll, jag bryr mig inte nämnvärt i vanliga fall, men inser att han nog lämnat en form av arv efter sig ändå. Jag hade ingen kontakt med honom de sista 20-25 åren, men ändå: vi kan tycka vad vi vill, oavsett så influeras vi av våra föräldrar. Det här blir rätt personligt, men framförallt så kopplas det till musik.

Farsan. Ett riktigt psycho, han stack när jag var 7 bast och lämnade mig, min brorsa (5 då) och syrran (nyfödd). Och morsan såklart. Ringde en fredag och berättade att han inte kommer hem mer, att han träffat en kvinna i Stockholm och tömt alla bankkonton och rubbet. I korthet: misär ett flertal år, och den lilla kontakten jag hade med honom cementerade åtskillnaden. Han var borta, och lika jävla bra var det tyckte jag. In på scenen kom en annan snubbe som kom att bli farsan på riktigt under min uppväxt. Hockeytränare, mentor, snubben med både ”In Rock” och ”Sabbath Bloody Sabbath” i skivhyllan. Han var bra och blev ju den riktiga pappan i min uppväxt. Inte biologisk, men ibland är det inte det som räknas.

Nåväl. Ursprungsfarsan då… en riktig looser. För att göra en lång historia kort: missbruk, mental sjukdom, ny familj som han övergav, brutna löften all around, brottsmålsdom och sedermera döden på ett hem. Då hade jag inte haft kontakt med honom på massor av år, så det blev lite stök när Rebellängeln som äldsta barn fick fixa med begravning och annat utan egentligen ha en aning om något. Eller bry sig.

Nåväl, det här ska ju handla om musik, inte trassliga begravningshanteringar. Mitt i all ursprungsröran, någonstans i mina tonår, så landade en present från farsgubben. Det var inte så det brukade vara, han skickade faktiskt inte ens julklappar till oss ungar, men den här landade. LED ZEPPELIN och deras ”Houses Of The Holy”. En rätt udda skiva att skicka kan jag tycka, och eftersom jag var rätt ung som fattade jag ju knappt vad det var för skiva. Står inget på vinylens omslag eller rygg, och hade man då inte koll på Zeppelin så var det rätt svårt att förstå vad det var man höll i sin hand.

Min ilska över alla svek tog nog överhanden. Den där skivan blev stående, bara för att avsändaren var den det var. Det tog rätt många år innan jag faktiskt gav skivan en chans, och faktiskt på riktigt fattade att det var LED ZEPPELIN.

Det är, såklart, ett alldeles fantastiskt album, men jag hörde D’yer Maker på radion häromdagen, och trots att jag tycker att jag faktiskt skiter fullständigt i min döda farsa – ett arsel utan dess like . så kom jag att tänka på den här vinylen och att den kom från honom. Märkligt.

Man kanske inte är så tuff ochobrydd som man tänker sig?

Eller så ska man bara vara nöjd över att det trots allt blev ett ganska fint musikaliskt arv av alltihop?

4 reaktioner på ”…om farsans arv och ”Houses Of The Holy”.”

  1. Det bästa var nog att den där drummeln drog tidigt, trots allt!
    Vet aldrig vad han hade hittat på!
    Och du verkar ju ha klarat dig bra ändå…Metalhead & allt…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.