Vila i Frid, Close-Up Magazine

I veckan briserade bomben, en epok avslutas och den svarta flamman slocknade. Close-Up Magazine lägger ner efter 28 års total dominans. Sociala media har förstås fyllts av hyllningar (som sig bör!), och ansedda institutioner som DN, Sveriges Radio och Aftonbladet har redogjort för varför och vad som händer nu. (Det ligger länkar på deras respektive namn så du kan läsa mer – framförallt Mattias Klings konstaterande att det nu uppstår en krater i den svenska underjorden är bra – men för dig som inte orkar läsa kan ma i korthet konstatera att det inte längre bär sig, att musikarrangemang så som Close-Up Båten lever kvar samt att prenumeranter blir ”utlösta” av Sweden Rock Magazine… snyggt gjort, även om det såklart inte är samma sak).

Ändå är det som att den här texten bara måste finnas. Det kanske är en lite väl gråtmild Rebellängel som är avsändare, men perspektivet som läsare och fan måste lyftas fram. Saknaden när det inte längre kommer ett fullmatat nummer med upptäckter som vilar mellan sidorna är påtaglig, och redan innan detta besked släpptes var abstinensen efter ett nytt nummer stort. Det blanksvart omslaget och vemodiga ledaren som står sida vid sida med stapeln av tidningar har förvandlat det till en evig saknad. Vila I Frid, Close-Up. Det här är min hyllning.

TACK, Close-Up Magazine. Tack för de svarta CD-skivorna med smakprov på ny musik som följde med till oss prenumeranter en gång i tiden och som hamnade i mina speciellt inköpta pärmar för CD-skivor. Många av dem är kvar, och antalet nya band och underbara låtar som kommit mig till livs i en tid innan streaming tog över vardagen och smakprovandet går inte att räkna.

Tack för extramaterial som böcker och serietidningar.

Tack för artiklar i så många olika format, från de längre och mer djuplodande (tänk att ni fick åka till Norge och åka sportbil med Satyr Wongraven inför släppet av ”The Age Of Nero”!) till snärtiga och fyndiga krönikor av Danko Jones eller en radar över nytt material.

Tack kanske framförallt för årsbästalistorna, årets personliga höjdpunkt. Så många väl genomarbetade och kluriga listor där man lärt sig att hitta sina favoriter bland skribenterna, de där smaken överensstämmer allt som oftast (hej Lars Martinsson!), samtidigt som den agregerade listan varit underbar att läsa. Att det inte blir någon i år frångår mitt förstånd just nu.

Tack för sällskapet. I svåra stunder, i hängmattan, sol, regn.

Tack för vännerna. Det var på Close-Up Festivalen på Münchenbryggeriet (kan det vara 2005? 2006?) som undertecknad lärde känna det som skulle bli en ny vänskap för livet – och då menar jag inte Karl Willetts, sångare i BOLT THROWER som sålde en tröja till undertecknad utan på det privata planet.

Tack för det helt underbara vansinnesprojektet att lista de 100 bästa skivorna, ett per nummer. Sådana underbart korkade mastodonprojekt ger sig ingen på numera!

Tack för er ständiga närvaro för oss rockare. På spelningar, festivaler – you name it. Alltid där i form av ett tält eller Robban himself som delar ut flyers.

Tack för inspirationen. Jag kan inte ens räkna hur många gånger ert namn nämnts på den här bloggen, eller där inlägg och uppslag haft en bas i Close-Up. Det har varit ljuset i vardagens hopplöshet många gånger.

Sist men inte minst – tack för all musik. Livsblodet som pumpat, recensioner, tips, intervjuer, åsikter. Till stor del känns det som om min egen musikaliska inriktning är sammanflätad med min mångåriga prenumeration på tidningen, och det är med stolthet jag åter plockar fram min tygväska med den gamla klassiska Close-Up Magazine-loggan på. Jag ska vårda den ömt.

Vila I Frid, Close-Up Magazine. Vi avslutar rock’n’roll-style – Killed By Death!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.