BARONESS. Är de bekanta, månne? De har tre (eller fyra, beror kanske lite på hur man räknar eftersom den sista av dem är en dubbel) skivor under bältet, döpta efter färg. ”Red Album”, ”Blue Record” samt ”Yellow & Green”. De är fantastiskt bra, tycker jag, och levererar även live på ett bra sätt. Till råga på allt så har frontmannen John Dyer Baizley byggt ett rejält varumärke när det gäller omslag på just metalplattor (kolla in hans blogg A Perfect Monster för all konst). Jag är just nu inne i en liten BARONESS-revival, och hoppas på nytt material vad det lider – och då passar det bra att dels damma av ett gammal Citat, dels spela lite BARONESS.
”Efter tio år i branchen har jag lärt mig att man inte kan räkna ut på förhand hur bollen ska rulla.
Vem som släpper våra skivor är inte intressant, bara att de släpps.
Skulle vi plötsligt slå igenom stort ser jag inga problem med det; framgång är inget jag bryr mig om men jag är inte rädd för det heller. Vi har gjort en fantastisk platta så det vore konstigt om en massa människor inte gillade den.”
John Dyer Baizley, Baroness
Detta kommer som ett utdrag ur intervjun som publicerades i Close-Up Magazine #143, genomförd av John Palmér Jeppsson, och jag tycker det är så härligt att se sådant självförtroende för sin musik och dess kvalitét.
Och det är klart. Har man klämt ur sig de skivor det här bandet har klämt ur sig så…
Vi lyssnar väl? Här har du ”Yellow & Green”, och jag rekommenderar att du startar med Take My Bones Away och lyssnar därifrån. Den låter svänger mer än en kärlekskrank katt.