Tänk dig känslan av en annalkande storm. Hur man liksom kan känna det i luften, ana att vinden tilltar, skymta förändringarna i ljuset och himlens färger. En laddning som byggs upp och nästan kan få en att längta efter utbrottet, att känna glädje när de där första regndropparna börjar falla, hur ett kraftigt tilltagande oväder eskalerar och tvingar en att söka skydd för att kunna se på stormen, känna dess kraft?
Lite samma känsla är det att lyssna på ”Rites Of Separation” av AGRIMONIA.
Det är en skiva som inte hastar. Låtarna är endast fem till antalet, och samtliga är ganska långa historier som bjuder på just den där känslan – att det pågår en storm. Inte sällan får man följa med på alla faser, som i alldeles utmärkta Hunted, då man börjar med en vacker och lite sorgsen pianoslinga som sveper som en höstvind genom löven på marken, och avslutar med att vräka ner ett iskallt piskande regn över lyssnaren, medan stormbyar skakar lyssnarens känslor.
AGRIMONIA spelar musik som är klart svårdefinierad, det är delar av sludge, black metal och vemod som blandas till en helhet som framförallt lämpar sig för lyssning på egen hand. Hörlurar rekommenderas så att du verkligen kan sjunka in i ”Rites Of Separation” och låta bandet ta dig med ut i mörkret.
Inledande Talion är måhända den mest raka låten på skivan, men låt inte det lura dig. Den närmsta knappa timmen kommer du att få allt från finstämt vemod till malande black metal-riff till livs, och det är väl egentligen bara att konstatera med en gång: det här är inte en skiva som du kan kasta på lite halvhjärtat på förfesten och förvänta dig allsång till. det är snarare motsatsen till BATTLE BEAST. Typ. Och det påminner till vissa delar om känslan i JEX THOTH eftersom det till stora delar är introvert. En resa till ditt eget inre. Till skillnad från den drömmande känslan man kan få i nämnda JEX THOTH-fallet så pratar vi dock här om smutsigare, brutalare inre stormar.
De fem spåren heter Talion, Hunted, White Life Lies, The Battle Fought och Awaiting. De titlarna sammanfattar väldigt väl vad det handlar om.
”Rites Of Separation” är AGRIMONIAs andra album (om man bortser från den självbetitlade demon från 2008) och släpptes 2013. Det har ett underbart dystopiskt omslag, och när man öppnar plattan så luktar nästan papperet unket. Sobert grå text mot svart bakgrund ger dig som lyssnare möjlighet att ta del av texten, men jag rekommenderar framförallt att du tar med den här skivan på promenad.
Då gör den sig som allra bäst, och det skadar förstås inte om det regnar eller är lite eländigt ute.
I bandet hittar vi en hel drös semikändisar. Martin Larsson (bas) lirar förstås med AT THE GATES också, Pontus Redig (gitarr) och Björn Eriksson (trummor) spelar med MIASMAL. Det verkar vara Magnus (gitarr) och Christina (sång) som är mest anonyma, men ändå är det Christina Blom som imponerar mest. Hennes röst är som ett rivjärn när hon så önskar, och en väsentlig del av skivans styrka.
”Rites Of Separation” passar väldigt väl till vårt svenska mörker. Låt AGRIMONIA ge dig den här veckans soundtrack!