Rebellängeln Tipsar: HORNDAL ”Remains”

Sludge.
Kanske den kategori av metal som jag tycker har högst toppar och dalar av alla, för på samma sätt som det finns skivor inom genren som jag verkligen inte orkar med och bara blir trött av så finns många av mina absoluta favoriter här. De där skivorna som får håret att resa sig av välbehag, och vars hållbarhet gör dem alldeles förträffligt lämpliga att streckspela, om och om igen. De dyker upp då och då, men att det här skulle vara en av dem kändes initialt helt osannolikt – ett band från Horndal, Dalarna, som besjunger ortens historia och nedstängningen av smedjan… kan det verkligen hålla?
Svaret är ett ilsket och rungande ja.
Från öppningsspåret Wasteland till avslutande Horndal’s Kyrkogård bjudel HORNDAL på musik av yppersta kvalitet, och det nästan rister i kroppen av alla känslor man släpper lös. Det är frustration, ilska och vanmakt på ett sätt som nästan bara kan ta sig uttryck som antingen black metal eller just sludge.
Och eftersom vi beskriver hur nedläggningen av en industri påverkar allt i bygden med frågor som ”how much is a life worth”? så känns det helt naturligt och självklart att det blev just sludge.
Det fina är att bandet håller sig kort istället för att mala på i en smärre evighet, de flesta låtarna klockar in mellan tre och fyra minuter, den längsta är 5:14. Jag är säker på att det är en av anledningarna till att bandet lyckas ta en så pass smal historia och hålla även utomsocknes lyssnare intresserade. Det, och att låtarna är svinbra såklart.
Allra bäst är det i mitten, när jävulen kommer till stan för att skövla. Hin, Häng Honom och The Horndal Effect ligger som nummer 3, 4 och 5 på plattan och är rena guldet om du vill förlora dig i snygga melodier och riff. Fornby Klint och Factory Shutdown följer efter och riktigt cementerar eländet. Här finns faktiskt inget hopp, ingen chans till ett gott slut. De onda krafterna segrar, smedjan läggs ner och Horndal avfolkas mer eller mindre effektivt. Stanna kvar på egen risk.

”Remains” är så rasande vacker i all sin dysterhet att det givetvis är en skiva som inte kommer att gå bortse från när skivåret 2019 ska sammanfattas. Det är udda, men med den där speciella spetsen och känslan som gör att man vill spela skivan om och om igen.
Tack, HORNDAL, för berättelsen om Horndal. Och en fantastisk sludgeplatta!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.