Ibland bara händer det. Magi uppstår, och man får chansen att vara med om det, kanske egentligen utan att man frågat efter det eller ens förstått att det var i görningen.
Du vet hur det kan vara med skivor – ibland chansköper (eller kanske chanslyssnar, om du är en som kör strömmade tjänster enbart) man en skiva helt enkelt på en maggropskänsla eller en invändning, och det visar sig att det är just magi i görningen.
Det här är en sån.
Jag läste kort om engelska KING GOAT på Angry Metal Guy (eller, såg att det var en skiva jag inte kände igen som tagit hem månadens skiva i Mars och läste sen om att det var den här) och bestämde mig genast för att handla ett ex direkt från bandets Bandcamp. Fan, jag köpte faktiskt två och gav ett direkt till kompisen Joakim eftersom jag tänkte att det här kan vara hans grej, samtidigt som jag började lyssna på den nedladdade version som man fick på köpet när man beställde skivan.
Och… sen blev allt svart, som den gamla Yrrol-filmen sa. Ungefär.
Eller rättare sagt, sen var det som om all annan musik var ointressant ett ganska bra tag, för det var som att ramla ner i ett hål. Bandets musik står helt enkelt i samklang med mig, och vad jag eftersöker. Det är en form av progressiv doom som korsats med heavy metal och med bra sång, främst rensång men även viss growl när låten kräver det. Jag vill minnas att jag skrev något om att det var som om CANDLEMASS fått ett vansinnigt kärleksbarn med IRON MAIDEN i ett sms till kompisen Per, och det var väl första intrycket.
Som vanligt med riktigt bra skivor så finns det en omedelbar charm som gör att man vill lyssna och fastnar för det, samtidigt som djupet är så pass stort att man inte tröttnar, och att det finns nya saker att upptäcka nästan hela tiden.
Direkt när jag börjat lyssna skrev jag en kort blänkare om det på Heavy Metale, men det är faktiskt efter det som skivan verkligen lyft.
Jag gillade den innan.
Nu älskar jag den!
Fem låtar har de petat ihop, killarna från Brighton. ”Conduit” är ändå rätt lång (dryga 41 minuter) eftersom det inte är några lättviktare vi pratar om. Kortast är Feral King med sina 7:23, längst är skivans starkaste spår Revenants som klockar in på 09:22. De tre återstående spåren har namnen Flight Of The Deviants, Conduit och Sanguine Path, och när man köper skivan får man en enkel booklet som innehåller alla texter, och en del knapphändig information om bandet och inspelningen. Av någon outgrundlig anledning verkar KING GOAT inte ha skivkontrakt, och har spelat in plattan i Empora Studio med Mark Roberts vid spakarna, men gett ut allt själv. KING GOAT är fem snubbar som verkar se på livet på ett enkelt sätt om man kollar på hur lite de lyfter fram sig själva. Joe Parson och Petros Sklias lirar gitarr, Jon Wingrove trummor, Anthony ”trim” Trimming står för sång och Reza G för bas. Det är vad man får veta om man kombinerar namnen i skivan med vad som står på Metal Archives om KING GOAT, och man kan misstänka att det är så enkelt att bandet inte vill att dess personer ska vara i fokus, det ska musiken vara.
Conduit betyder väl kraftledare, ungefär (i alla fall är det vad man tänker på om man spelat spelet InFAMOUS: Second Son, ett rätt bra lir till bland annat PS4 tyckte jag…), och det passar väl in på den tanken. Att allt egentligen bara är kraftledare för musiken.
”Conduit” är en sån där skiva som jag knappt kan beskriva musikaliskt. Det finns inte ett enda svagt spår på den, alla låtar är grymt bra och topparna är så höga att det är larvigt. Hade detta varit en regelrätt recension istället för ett Tips så hade mitt betyg hamnat på en klockren femma. 5. Max. Jag kan liksom inte sluta lyssna på den…!
Jag föreslår att du börjar med Revenants, och att du sen startar ditt KING GOAT-knarkande du med. Från början, till slut… och om igen.