Rebellängeln Tipsar: LUGNET ”S/t”

Känner du igen känslan när man hittar en skiva, och det är ett par låtar som liksom bara står ut och är helt… underbara? Det kan liksom vara som en förälskelse, du vet att man inte kan lyssna på något annat – eller egentligen ge de andra låtarna den chans de förtjänar…?
Det här är en sån skiva. Det är verkligen en sån skiva! 
Visst – det finns en del att fundera på som avhandlats förr på den här bloggen när det gäller Stockholmsbandet LUGNET och deras självbetitlade debutskiva. Recensionen, exempelvis. Eller det där med namnet (i korthet: det suger, men man får ha respekt över vad de gjort med loggan. Värt att veta dessutom, jag har för mig att det är taget efter Lugnets Trafikplats på E4:an i Stockholm där bandet har sin replokal). Eller att skivan nöp en placering på Topp 50 år 2016 när den släpptes (plats 25 om du undrar). Eller att singlarna All The Way och It Ain’t Easy har fått en video i värsta coola splattermodellen med kultiga Christine Lindberg (kolla här!). Eller att bandet är ett av regissören Quentin Tarantinos favoritband.
Men det är inte därför vi har den skivan i fokus som Rebellängeln Tipsar den här gången.
Det är för det där som händer efter att man varit sådär bländad av de där låtarna, och faktiskt upptäcker mer av vad som finns på skivan.
Eller, när en låt som Sails eller Gypsy Dice faktiskt slutar vara ”okej”, och nästan tar över. 
När man liksom längtar efter svänget i Veins, eller det episkt sköna avslutet i Into The Light
Roger Solander som sjunger gör det överlag med den äran, men det som är sådär blänande initialt i de två tungviktslåtarna All The Way och It Ain’t Easy får faktiskt stå tillbaka till den mer inspirerande och kanske mindre direkta anslaget i spå som Tears In The Sky.
Danne ”Bonden” Jansson och Marcus ”Mackan” Holten vränger liksom ut-och-in på sina gitarrsjälar när de drar ner lite på tempot och ökar på känslorna. Fredrik Jansson (trummor) och Lennart ”Z” Zettsson (bas) bidrar med sånt galet sväng att man inte kan undgå att tänka på den där gamla goda tiden.
När David Coverdale drev WHITESNAKE framför sig. När band som BLACK SABBATH och DIO stod för den melodiska och klassiska hårdrocken (ååhh, Tony Martin-tiden med Sabbath..!!). När det viktigaste med en skiva var att den skulle ha bra låtar, snygg leverans och ett sju-helvetes ös. 
Där är LUGNET med sin självbetitlade pärla.
Dessutom ska du verkligen se bortom de där underbart gnistrande prälorna som fäster sig direkt vid första lyssningen – resten av skivan är såååå mycket bättre än du tror! 

2 reaktioner på ”Rebellängeln Tipsar: LUGNET ”S/t””

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.