Rebellängeln Tipsar: MISS LAVA ”Red Supergiant”

Ett av de säkraste tecknen på att man har funnit en framtida favorit är att man återvänder till skivan med jämna mellanrum, oavsett om det passerat tid sedan man först hörde den.
I fallet med Tips, Portugisiska MISS LAVA så kan jag väl inte ens med bästa vilja i världen påstå att det var jag som fann dem (skivan landade hos en till en början aningen skeptisk Rebellängel via ett promoutskick), men ni fattar poängen.

”Red Supergiant” är nämligen en sån där skiva som jag tenderar att återvända till med jämna mellanrum, alldeles oavsett vad vi pratar om för tid på året. Den tycks passa lika bra på sommaren som vintern, hösten eller våren. Den tycks dessutom passa nästan alla humör, och kanske är det därför den ätit sig fast i speltid trots att jag lade mina vantar på den under hösten 2013 (recensionen publicerades på Metalbloggen, med en betygsfyra som resultat). Då liknade jag upplevelsen av att lyssna på skivan som att amerikansk muskelbil mot solnedgången, och baske mig om jag inte ska återanvända den texten lite – för jag tycker fortfarande att det är sant.

Bandet sjunker här ledigt ner i förarsätet på en cabriolet av amerikansk muskelbilsmodell, drar på sig ett par svinsnygga solbrillor och rullar ut på landsortsvägarna så att däcken knastrar mot gruset. Solen bakar oss på resan, och vi som sitter i det fiktiva baksätet får följa med på en avslappnad resa som varierar från slingrigt sväng där vägarna bär längst ödsliga bergssidor och bland klippor lika ofta som vi kan känna gruset slå mot bilens underrede när bandet ger full gas förbi nedlagda och halvt förfallna bensinstationer i en öde landsbygd av rock’n’roll.
Likt vägen leder mot horisonten styr oss de stabila basgångarna och trumfundamentet felfritt framåt, samtidigt som gitarriffen utgör det passerande sceneriet.

Det är en bra resa.
Behaglig, intressant, avslappnande och uppfriskande – allt på samma gång.

Att MISS LAVA slagit stort hemmavid (eller, det jag vet om det är ju vad promomaterialet sagt så… det kanske är en viss överdrift) är inte konstigt. Det här är en bra rock’n’roll-skiva med riktigt bra låtmaterial, och finge den nå sin rättmätiga lyssnarskara så blev Lissabonbandet stora även i övriga Europa.
”Red Supergiant” är framförallt jämn, trots att den bjuder på så olika och varierad lyssning. Inledningen är riktigt bra, och startar man med Desert Mind, Lay Down, Feel My Grace och kanske bästa spåret Ride så har man satt ribban rätt högt. Fascinerande nog tycker jag – med den tid som förflutit sedan recensionen – att skivan har stått sig väldigt bra, och det som var en svag fyra får med tiden betraktas som stark.
Annars kniper man inte åt sig speltid hela tiden, helt enkelt, och det är väl bara att krypa till korset: MISS LAVA är ett klockrent tips.
Det spelar ingen roll om det du letar efter är gitarrdriven rock, sköna basgångar eller sång med själ – då får det här. Herrar Johnny Lee (sång), K. Raffah (gitarr), S.Rebelo (bas) och J. Garcia (trummor) har helt enkelt fått till det bra.
Som avslutningsknorr på detta Tips återanvänder jag samma mening som avslutade recensionen: vem vill inte cruisa runt i en amerikanare med skinnsäten, framförd av en portugisisk ökenkrigare med hög coolhetsfaktor? 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.