Rebellängeln Tipsar: THE DROWNING ”The Radiant Dark”

En av de allra bästa sakerna med globalisering och musik är att det dyker upp pärlor hela tiden, från band som man – om man går på personlig smak och andra favoriter – borde ha haft koll på sedan länge men som ändå gått en förbi. Rebellängeln Tipsar handlar denna vecka om ”The Radiant Dark”, platta nummer 5 från THE DROWNING, en skiva och ett band som mycket väl kunde fortsatt gömma sig för mig om inte R2 petat plattan i min väg.
Och man måste fascineras över det.
THE DROWNING spelar musik som bryggar ihop doom och döds. Det är mörkt, långsamt och vemodigt – men bygger på snygga riff och slingor för att få tillräckligt med saker att hända. Lite som PARADISE LOST i tidiga dagar, alltså, och eftersom jag gillar att gräva i den fåran så skäms jag nästan lite över inte ha kollat in de här fem snubbarna från Cardiff, Wales, tidigare. De har varit i farten sedan tidigt 2000-tal, så man kan inte direkt skylla på att man inte hunnit… men men. Bättre sent än aldrig, right?
Och då är nog ”The Radiant Dark” en lika bra ingång som något, tänker jag, eftersom det är en alldeles utmärkt platta. 57 minuter stämning!
Man bjuds på långa episka låtar (The Triumph Of The Wolf In Death är dryga nio och en halv minut och fångar på den tiden hela skivans essens), snärtiga och underbart driva spår (Prometheus Blinded är nog bäst på plattan, men även Harrowed Death är av den kalibern) och episka avslutningar (sista spåret Blood Marks My Grave är av den där sorten att när det klingar ut så sitter man där, liksom… tom).
Låtarnas titlar fångar ofta känslan, faktiskt.
In Cold Earth. I Carve The Heart From The Universe. All That We Need Of Hell.
Munternt är det inte, men fängslande. Min absoluta rekommendation är att detta avnjuts i ensamhet och gärna i lurar så att du kommer nära. Det finns flera passager med så snygga små gitarrstick att de kommer få dig att spontant titta upp – just Prometheus Blinded är ett bra spår att börja med om du letar efter den känslan.
Bandet består av Jason Hodges och Mike Hitchen på gitarr, Matt Small på sång, Richard Moore på bas och Steve Hart på trummor och vill man komma in under skinnet på den här plattan så tycker jag att man ska kombinera sin lyssning med recensionen som skrivits av Pete Williams i Heavy Blog Is Heavy. Den är uttömmande och insatt på ett sätt som det här Tipset inte kan bli.
Rebellängeln är nykär i THE DROWNING och saknar bakgrunden för ett sådant jobb. 
Men sprida det dystra ordet, det kan man!
 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.