Du vet den där känslan som bara en viss typ av musik kan väcka i en, den där man vill ställa sig upp och veva med hela kroppen? Skapa en circle pit på bussen klockan halv sex på morgonen eller spontanköra en wall of death på ICA?
Som får läpparna att vridas upp i ett grisflin alldeles oavsett vilken skit dagen bjudit på, eller pushar en att klara de där sista fruktansvärda repetitionerna på ett träningspass?
Det är den här musiken. ”Rare Breed” från Californiska THE SHRINE, hemmahörande i Los Angeles men medborgare av världen.
Med en skateboard under ena armen och en feting i den andra tycks man stirra livet i vitögat och kasta sig ut inte bara från toppen av rampen, utan också i vardagen. Beväpnade med glädje, sorg, musik och en rakbladsvass känsla för hur man skruvar melodier ger man sig ut i intet för att bjuda på sig själv.
Jag kan nog egentligen inte för mitt liv beskriva bandets musikaliska stil. Etiketter som fuzz, punk, rock eller hardcore dyker upp om vartannat, men inget är egentligen korrekt. THE SHRINE låter helt enkelt knappast som något annat, och det enda sättet att förstå det hela är antagligen att lyssna.
Vilket förstås var min första kontakt med bandet, dessutom live.
Det var kompisen Per som sa att jag nog skulle gilla dem, så jag var där i tid för att se även dem trots att huvudakten var KADAVAR från Tyskland. Det ångrar jag inte, varken att jag såg KADAVAR (kanske den bästa konserten 2015, som nämnts i det årets sammanfattning!) eller att jag fann THE SHRINE.
Vilken ruggig spelning de brände av, totalt laddad med energi och dessutom till mycket stor del bestående av låtar från den här given. ”Rare Breed” innehåller 11 spår, från inledande Coming Down Quick till avslutande (och kanske faktiskt bästa!) Space Stepping. Däremellan frustar, stånkar, rockar och kränger sig bandet genom höjdarspår som Death To Invaders, Dusted & Busted, Acid Drop och Never More Than Now. Bland annat, för det är en genomgående mycket stark skiva utan egentliga svagheter – vilket förmodligen var anledningen till att den knep en rätt så framskjuten placering på Rebellängelns Topp 50 för år 2015.Det var den värd!
Bandet i sig har faktiskt släppt så mycket så detta är den tredje plattan efter ”Primitive Blast” och ”Bless Off ”, och den här trion leds av starke mannen Josh Landau. Jag köpte mitt ex av skivan direkt av honom efter det där giget, och det är en kul platta. Innerkonvolutet är fullt av bilder på bander som ser ut som idioter i arméhjälmar och inget mer, eller tecknade bilder på kortlekar och konstiga citat.
Det är ett konvolut som går hand i hand med själva musiken och verkligen får en att känna sig levande!
”Rare Breed” har förekommit i samband att du fick 10 vita skivor att fira in våren med, och det är en platta som du nästan säkert har koll på. Den var liksom given att den skulle dyka upp som Tips i den här serien så småningom, men jag undrar om du förstår hur jäkla bra den är. Den har alltså, upprepade gånger, fått mig att jazza loss i bussen klockan halv sex, på väg mot en hård dags jobb.
Det krävs något alldeles speciellt för att klara det. Det krävs THE SHRINE och deras ohelga häxblandning av allt möjligt!